Albatrosser och andra tubnosar
Tubnosar är en ordning av fåglar som tillbringar praktiskt taget hela sitt liv svävande över haven. Där har de ingen tillgång till sötvatten utan tvingas dricka havsvatten. Eftersom deras njurar inte klarar av att ta hand om saltöverskottet i blodet, har tubnosarna utrustats med särskilda körtlar i huvudet, som renar blodet från salt. Det som renas bort rinner ut genom ett särskilt rör eller tub från körtlarna ut på näbben. Därav namnet. De flesta tubnosar lever på bläckfisk, fisk och krill. De följer gärna de få fartyg, som rör sig i dessa områden.
Det är därför mest från fartyg man kan fotografera tubnosar. Men det är inte lätt. De rör sig oftast på lite längre håll. Eller också närmar de sig med snabba, tvära kast och kursriktningar. Om man då zoomar för mycket hänger man inte med, särskilt när fartyget samtidigt gungar.
Från fartyget såg jag många olika sorters tubnosar. En del av dem kunde jag identifiera. Färre kunde jag fotografera. De här tror jag att jag både kunnat identifiera och fotografera.
Den mest omtalade gruppen av tubnosar är albatrosserna. De går bara iland när de häckar. Det gör de på gräsklädda klipphyllor och platåer på karga öar på södra halvklotet, främst de subantarktiska öarna. Klipphyllorna är högt belägna över branta stup, så att uppåtvindar där hjälper dem att lyfta. De lägger ett ägg, som de turas om att ruva. De mindre arterna häckar varje år. För de större tar uppfödandet av ungarna 13 månader, varför de bara kan häcka vartannat år.
Störst av alla albatrosser - och över huvud taget av alla flygande fåglar - är vandringsalbatrossen. Den kan bli upp till 3,5 meter mellan vingspetsarna och väga upp till 24 kg, d v s dubbelt så mycket som en svan.
Av albatrossarterna kunde jag också identifiera och fotografera de lite mindre svartbrynade och gråhövdade albatrosserna.
En annan grupp av tubnosarär petreller, vari ingår stormfåglar, valfåglar och liror. Störst av dem är jättestormfåglarna. De finns i en nordlig och en sydlig variant. De är svåra att skilja år, men den sydliga är ofta vitare på huvudet. Jättestormfåglarna kan bli upp till 2 meter mellan vingspetsarna. De skiljer sig från de andra tubnosarna på så sätt att de också fångar sin föda på land. De äter gärna as och annat avskräde bland sälar och pingvinerna på stränderna. Dem kunde jag alltså fotografera även från land.
Den vanligaste fågeln efter fartyget var brokpetrellen. Den kallades tidigare Kapduva. Den var lätt att känna igen på den brokiga teckningen ovanpå vingarna. Vid landstigningarna kunde man också komma nära dem när de låg på vattnet.
Över drivisarna nära Antarktisdök den sydliga stormfågeln upp.
Där fotograferade jag också ispetreller. Den häckar invid iskalotten över Sydpolen, d v s längre söderut än alla andra fåglar. Så långt söderut häckar inte ens adéliepingvinerna eller kejsarpingvierna.
Även några blåpetreller fastnade på bild.
>>