Gyllene cirkeln på Island den 26 september


Gyllene cirkeln är en tjugo mil lång rundtur från Reykjavik som omfattar några av Islands främsta historiska och geologiska platser. Man kan färdas på olika sätt och göra den olika omfattande men några stopp ingår i alla.


Turen i sig är en upplevelse även utan de olika stoppen. Man färdas i låglänta jordbrukslandskap, på högt belägna hedar(som här), längst med vackra sjöar och över relativt höga berg. Överallt har man nära eller långt bort höga men inte så branta berg. Inte sällan finns glaciärer inom synhåll. Vid den här årstiden var bergen delvis snöklädda.


Under turen växlade vädret ständigt. Vi hade solsken, som gav fantastiska höstfärger åt landskapet. Vi hade mulet, grått och trist. Vi hade tät dimma. Vi hade ösregn. Vi hade vid geysrarna en hagelstorm som inte var av denna världen. Och vi hade flera ymniga snöfall när vi var uppe i bergen på hemvägen. Temperaturen låg hela tiden kring noll grader.

Thingvellir

Thingvellir ingår i alla turerna. Platsen är anmärkningsvärd av två skäl. Den ena är att här synliggörs den stora sprickan, som skär genom hela Island från sydväst till nordost. Den Nordamerikanska och den Eurasiska kontinentalplattan glider isär med ca två centimeter om året. Detta medför sättningar i berggrunden som här syns genom förkastningsbranter med nedsjunken terräng emellan dem.


Förkastnings-
branten är tydligast på den västra sidan. Här finns fler stora sprickor mellan höga, lodräta bergssidor. Öster om dessa finns ett kilometerbrett område med nersjunken terräng. I den mest nersjunkna delen ligger sjön Thingvallavatn.

Vi stannade till ovanför branten och vandrade ner genom den största sprickan. Då kom vi fram till det andra skälet att besöka platsen, det historiska. Där sprickan öppnar sig ner mot det nersjunka området samlades Alltinget, Islands parlament. Det instiftades år 930. Det sägs vara världens äldsta ännu fungerande parlament även om sammanträdena numera hålls inomhus i Reykjavik. Förutom att vara en dömande och lagstiftande församling var det också en stor folkfest för alla islänningar.

Gullfoss

Nästa (obligatoriska) stopp var vattenfallet Gullfoss i floden Hvita. Den innehåller smält glaciärvatten från Langjöjull, Islands näst största glaciär. Naturligtvis var det oerhört mäktigt.


Vi gjorde tyvärr samma misstag, som de flesta andra gjorde. Vi gick för nära själva vattenfallet. Vatten-
kaskaderna, som kastades upp som en rök från fallet, kom ner som regn över oss. Det mesta blev blött, särskilt kläder och kameror. Glasögonen blev fulla av imma och vatten. Men det är klart, bildera som togs där blev förstås ganska dramatiska.

Geysirområdet

Det tredje stoppet, som också är ett "måste", är Geysirområdet.


Gejsern Geysir, som har givit namn åt företeelsen, kastade upp sina vattenklaskader 70 meter upp i luften. Den slutade tyvärr med det på 1980-talet.

Men kvar fanns Strokkur, som ungefär var femte minut kastade upp ett ångmoln och en vattenkägla ett trettiotal meter upp i luften.

Vid stoppet här var det hagelstorm större delen av tiden.Vädret förtog lite av tjusningen med att dels se bubblande och kokande vatten i olika färger i öppningar på marken, dels vänta på att Strokkur skulle få ett nytt utbrott. Det var svårt att hela tiden vara beredd med stela fingrar och igenimmade glasögon.

Skalholt

Härifrån for vi söderut mot Skalholt. Det var Islands första biskopssäte. Man kan säga att Island styrdes härifrån under den norska tiden på 12- och 1300-talen. Den nuvarande kyrkan på platsen var från 1950-talet och uppfördes till niohundraårsminnet av den första biskopens tillträde. Det var en vacker liten kyrka med en fantastisk altartavla av mosaik.

Kraftverket Hellisheidarvirkun

Den sista anhalten på resan var kraftverket Hellisheidarvirkun uppe på bergsryggen öster om Reykjavik. Här fick vi praktiskt se hur man utvann elektricitet ur jordvärmen och det varma grundvattnet. Elen härifrån räckte till att försörja hela Reykjavikområdet.