Livet ombord

Vi var 46 passagerare ombord på M/S Quest. Två av dem var grönländska naturvårdare. De såg den här kryssningen som det bästa sättet för dem att besöka Nordöstgrönlands nationalpark, som de hade ansvar för. I övrigt kom fyra av oss från Sverige, två från Danmark, två från Finland och de övriga från Storbritannien. De flesta föreföll att vara i åldrarna 40-75 år.

Av guiderna kom två från Sverige, en från Danmark, en från Irland och en från Australien. Språket ombord var engelska men även svenska gick bra i en del sammanhang.

För livet ombord på ett sådant här kryssnings/expeditionsfartyg finns alltid ett givet grundschema. Grundschemat för M/S Quest när fartyget befann sig nära land såg ut så här.

		07.00	Väckning
		07.30	Frukost
	ca	09.00	Kryssning/landstigning med gummibåt (zodiak)
		12.30	Lunch
	ca	15.00	Kryssning/landstigning med gummibåt (zodiak)
		19.30	Middag
	Morgondagens schema skrevs upp på en särskild anslagstavla på kvällen.

Grundschemat måste sedan naturligtvis anpassas till verkligheten, d v s när vi kom fram till lämpligt mål, vädret o dyl.

På samma sätt fanns ett grundschema för livet till havs.

	07.30	Väckning
	08.00	Frukost
	10.00	Föreläsning 1
	11.30	Föreläsning 2
	13.00	Lunch
	15.00	Föreläsning 3
	16.30	Föreläsning 4
	19.30	Middag

Föreläsningarna hölls i panoramaloungen/baren av någon av guiderna. De berättade och visade bilder på aktuella teman såsom isbjörnar, myskoxar, sälar och valar samt arktiska fåglar och blommor. Ibland visades istället någon naturfilm från Arktis. Vid ett tillfälle berättade Vera om en skidexpedition hon gjort tillsammans med tre andra unga svenska och norska kvinnor på Baffin Island i norra Kanada från april till juni 2009. Du kan läsa mer om den på deras hemsida Baffin Babes.

Grundschemat rubbades i större utsträckning till havs än när vi var intill land. Det kunde bero på att en storm omöjliggjorde att vistas så högt upp i fartyget som i panoramaloungen. Eller att det plötsligt dök upp några valar intill fartyget. Sådant ledde till att föreläsningar fick avbrytas eller senareläggas.

Mellan föreläs- ningarna stod man oftast på däck och spanade efter och fotograferade valar, fåglar eller isberg. Man kunde också sitta i panorama-loungen och läsa eller prata med andra. Eller hålla till i hytten med diverse göromål, såsom att ladda ner och gå igenom dagens alla bilder.

Frukosten ombord var mycket riklig. Jag tror att alla tänkbara frukostönskemål tillfredsställdes.

Lunchen och middagen bestod båda av förrätt, soppa, sallad, huvudrätt (kött, fisk eller vegetarisk), efterrätt (glass och/eller kaka el dyl), frukt och ost. Man kunde prova allt eller välja det man kände för för tillfället. Det mesta hämtade man själv som buffé, men en del serverades vid borden. Allt var rikligt, vällagat och vackert framdukat eller upplagt.

Efter middagen kunde man gå upp i panoramaloungen/baren och umgås om man kände för det. Men det var få som orkade med det. Dagens ansträngningar, sjöluften och två timmars tidsförskjutning jämfört med centraleuropeisk tid satte sina spår hos oss. Åtminstone vi somnade ofta tidigt och sov längre och bättre än vad vi annars gör.

Vid några tillfällen gjorde vi genomgångar av vad vi varit med om eller skulle göra påföljande dag. Det förekom också såväl välkomstdrink som avskedsdrink tillsammans med kaptenen före middagen. En gång hade vi en BBQ-middag på däck bland isberg och snöklädda bergstoppar. Det var den kallaste BBQ-festen jag varit på. Jag uppskattade temperaturen till ca tio minusgrader.

Upplevelsen på en sådan här kryssning/expedition beror på guidernas kunskap om när och var man på bästa sätt kan få uppleva det som expeditionsmedlemarna vill uppleva. I vårt fall gällde det att se djur såsom isbjörnar, valrossar, myskoxar samt sälar och valar av olika slag. Men även att få uppleva den mycket säregna naturen med vilda, snöklädda berg och trånga fjordar med glaciärer och isberg samt det bistra klimatet i Arktis.

Men alla landstigningar var också beroende av kaptenens och besättningens förmåga att med tillräcklig säkerhet för sig och expeditionsmedlemmarna kunna manövrera sig in i närheten av önskade landstigningsplatser. I båda dessa avseenden var vi som expeditiosmedlemmar helt beroende av deras kompetens och omdöme.

Men vad vi verkligen skulle kunna uppleva var i ännu högre grad beroende av vädrets makter, terräng och isförhållanden samt framför allt - att djuren råkade befinna sig just där och just då.

Ingenting av det här kunde jag som expeditionsmedlem påverka. Det enda jag kunde göra var att alltid se till att min utrustning var i sådan ordning att jag med några minuters varsel kunde ta mig ut på däck eller kliva ner i en zodiak för färd in mot land.

Det gjorde livet ombord mycket enkelt att leva. Ingen oro, inga beslut att fatta, bara göra som man blev tillsagd med full förtröstan på att guider, kapten och besättning och de andra högre makter man eventuellt trodde på ordnade allt till det bästa. Och såvitt jag upplevde det gjorde de det.