Kamerajakt på myskoxar


I Harefjord var det barmark. Då kunde vi för första gången på resan se hur tundramarken såg ut på hösten, innan snön kom. Den var till stor del täckt av dvärgbjörk och ullvide. Här och var kunde man se små, vissna blommor eller mossa. På stenarna fanns ofta färgstarka lavar. Allt gick i brunt med inslag av rött och gult.


På sluttningen, där vi skulle stiga land, stod två grupper med myskoxar. Den ena dröjde sig kvar till dess vi kommit ur båtarna strax nedanför dem. Först då drog de sig upp över krönet på sluttningen. Den snabbare gruppen satte av efter dem över krönet. De hoppades att på något sätt kunna smyga sig nära dem längre bort.


Vi var femton personer som blev kvar på sluttningen tillsammans med vår guide Martin. Som alltid vid landstigningarna måste varje grupp av säkerhetsskäl ha en

guide med gevär med sig, för att i yttersta nödfall skydda gruppen mot angrepp från isbjörnar eller myskoxar. Vi var alla - utom guiden - mellan 60 och 75 år. Några - främst bland engelsmännen - hade svårt att hålla tyst i naturen. De flesta hade olika krämpor. En hade parkinson. En hade ett utbytt knä, en annan en utbytt axel. Flera gick med käpp även i vanliga fall. Alla gick oftast långsamt, som man gör i vår ålder. Det var ju därför vi var kvar.

Plötsligt upptäckte vi att en myskoxe hade dröjt sig kvar bakom ett litet krön vid stranden nedanför oss. Vi började alla röra oss ganska oordnat bakom Martin mot myskoxen. När vi upptäckte att den fortfarande stod kvar började tydligen en gammal jaktinstinkt i oss göra sig gällande. Alla blev tysta. Alla rörde sig så försiktigt

som möjligt upp i jämbredd med Martin, så att vi på en linje närmade oss myskoxen under ivrigt fotografe-
rande. Med min hörsel hördes inget annat än kamerarassel medan vi kom allt närmare. Men myskoxen - som så småningom visade sig vara två - hade naturligtvis fullständig koll på våra rörelser. Vi bedömdes tydligen som ofarliga eftersom de stod kvar och betade. Bara då och då tittade de upp emot oss.

Först när vi var ett tjugotal meter ifrån dem började de bli oroliga.

När de gradvis dragit sig undan och försvunnit över krönet släppte den spänning vi känt under "jakten". Vi var verkligen upprymda. Kanske var det minnena från barndomens indianlekar som kom upp till ytan. Fast ännu mer "på riktigt". Först då upptäckte vi att det hade börjat snöa. När jag ser bilderna i efterhand ser jag att det faktiskt hade snöat hela tiden vi "smög" oss på myskoxarna.

Vi tog oss successivt tillbaka mot zodiakerna. På vägen kunde vi här och var i den lilla snön, som fanns, se spår efter inte bara myskoxar utan också polarräv, hare och fjällämmel.