The Outback - Uluru (Ayers Rock), Kata Tjuta och Alice Springs

Med uttrycket The Outback menade man utsprungligen allt land i Australien väster om Great Dividing Range, d v s det som låg längst ifrån den tätast bebyggda östkusten. Numera menar man ofta de centrala delarna av Australien med Alice Springs som centralort.

Landet är i huvudsak platt och öken- eller halvökenartat. Delar är täckta av sand eller sandjord med glesa växttuvor. Andra delar täcks av ett tuvigt grästäcke med glesa låga buskar och träd.
Inflygning över ökenartat område
Typiskt landskap i The Outback Mount Conner

Genom detta platta område löper dock två bergskedjor i öst-västlig riktning med toppar på ca 1 500 meter, Macdonnelbergen vid Alice Springs och Musgravebergen längre söderut. I området finns också åtminstone tre märkliga röda obeväxta "bergsknallar" som sticker upp några hundra meter över det omgivande landskapet, Uluru (Ayers Rock), Kata Tjuta och Mount Conner.

I detta, huvudsakligen torra landskap delar man upp de få floder som finns i två kategorier. Torra floder är sådana, som normalt bara är vattenfyllda under och strax efter regnperioden.Det är den vanligaste typen av flod. Dem brukar man inte bygga broar över utan man kör tvärs igenom vattnet de korta perioder det finns vatten i dem.

Våta floder är sådana som har åtminstone lite vatten hela året runt.

Området är mycket glest befolkat. De vita driver och bor i huvudsak på enorma boskapsrancher, cattle stations, vars arealer räknas i kvadratmil och där man aldrig nämner eller frågar efter antalet djur. En del boskapsfarmer födde också upp emuer.
Emuer på emufarmar i The Outback

Vägnätet är glest. Stuart Highway genomkorsar området från Adelaide vid kusten i söder till Darwin vid kusten i norr. Från Alice Springs löper också en huvudväg österut mot Brisbane och Sydney. Det finns också en järnväg från Alice Springs till kusten i söder. Den har i stort samma sträckning som Stuart Highway. Annarts är det flyg som gäller för längre transporter.

Ayers Rock Resort
Flygplatsen vi flög till från Sydney och övernattningsmöjligheterna för turister var samlade i en stor anläggning, Ayers Rock Resort, belägen utamför reservatet. Anläggningen bestod av ett antal hotellkomplex med olika bekvämlighetsgrad, campingplatser och restauranger samlade kring en ringled tillsammans med ett shoppingcenter, ett besökarcenter med bokningskontor samt information. På ringleden gick en skyttelbuss 3-4 gånger i timmen utom nattetid.

Allt smälte väl in i naturen och var enkelt, väl fungerande och trevligt. Tyvärr hade vi alltför liten tid att tillbringa där för att utnyttja de faciliteter som fanns. Men jag hann med ett snabbdopp i poolen på vår anläggning Outback Pioneer.

Kata Tjuta
Vid halvfyratiden var det dags för kvällsaktiviteterna. I dem ingock en busstur till ett av de heliga, röda bergen i området, Kata Tjuta.


Ja röda och röda...När vi närmade oss berget var det ganska gråblått. Först när vi kom runt "hörnet" på berget till den sidan, som vette mot solnedgång-en framstod berget som alldeles rött.

Kata Tjuta från solnedgångssidan

Här gjorde vi en vandring in i den enda dal som var tillåten för turister, Walpe Gorge. Dalen övergick till en fascinerande ravin. Marken vi gick på utgjordes av stenar och stenblock sammanbundna av en röd bergart, som mer såg ut som förstenad lera än sandsten. Bergsidorna såg ut som sandsten med håligheter och stenar av andra bergarter. Längst nere i dalgången fanns lite växtlighet.
Walpa Gorge

Man fick gå in i dalen nästan fram till vattendelaren. Bortom det fanns aboriginernas mest heliga område.

Här fanns det så många insekter, mest myggor, att guiden delade ut skyddsnät till dem som ville ha.

Uluru (tidigare Ayers Rock)
Vi lämnade Kata Tjuta i lagom tid för att ta oss några mil till det mest kända av de heliga bergen, Uluru, som aboriginerna alltid kallat det och som numera är det officiella namnet. Nybyggarna har tidigare kallat det Ayers Rock. Det mest anmärkningsvärda på vägen dit var att vi såg en grupp vilda dromedarer i vegetationen vid sidan av vägen. Dromedarer har en gång i tiden införts till Australien för att de ansågs lämpliga för transporter och annat i den ökenliknande terrängen i The Outback. Ganska många av dem har med tiden förvildats.

Uluru ska ses vid två tillfällen från två olika iordningställda platser - i solnedgången från väster och vid soluppgången från sydost.

Kvällsturen

"Kvällsplatsen" låg någon kilometer från berget. Här fanns en stor buss- och bilparkering. Alla bussarna medförde vin, jordnötter och annan snacks, som deras passagerare fick ta för sig av i obegränsad utsträckning den tid bussen stod där, ca en halvtimme. Bussen hade också med sig uppfällbara pallar för dem, som ville sitta.


Himlen var till stor del täckt av moln, men det fanns vissa luckor i molntäcket. Berget var visserligen rött men utan särskild lyster. Det rådde ändå en ganska uppsluppen och förväntanfull stämning, kanske beroende på vinförtäringen.

Uluru i solsken

Men så plötsligt hände det! Solen nådde en glipa i molntäcket och hela berget flammade upp. Berget lyste intensivt rött under några minuter innan det på nytt slocknade och återtog sin glanslösa, men ändå röda färg.

Några minuter senare hade solen helt gått ner. Det blev snabbt mörkt, men inte riktigt helt. I stället för solen gick en klart lysande fullmåne upp alldeles intill berget. Helt fantastisk timing!

Morgonturen

Morgonen därpå var det väckning halv fem för att vi skulle hinna till Uluru före soluppgången. Humöret var väl inte det bästa när vi stod i mörkret och den relativa kylan och väntade på bussen.

Väl framme beslöt Marianne och jag oss för att inte gå ända fram till den iordningställda terrassen utan stannade på vägen. Vi såg säkert därifrån lika bra - fast kanske lite annorlunda. Det som slog mig var att solsträlarna på berget inte spred sig uppifrån och ned, som jag hade trott, utan att det blev nästan vertikala ränder på bergsidan. Kanske berodde det på att vi inte såg den sidan av berget som vette direkt mot solen.
Soluppgång över Uluru

Sedan solen väl var uppe gjorde vi en busstur halvvägs runt berget, så att vi kunde se det från olika håll. Vi gjorde också en liten vandring in till berget vid Matijula Waterhole. Det var en vattensamling vid bergets fot som var fyllt året om mitt ute i ökenlandskapet. Det berodde på att såväl regnvatten som nattdagg från berget samlades upp i små bassänger på bergsidan och sedan successivt sipprade ner i rännilar från berget.

Intill berget fanns också ett klipputsprång med klippmålningar. Självklart utgjorde vattnet och skyddet under klippan en viktig samlingspunkt för aboriginerna sedan urminnes tider.

Den som ville kunde också klättra upp på berget på en särskild vandringsled.

Alice Springs
Från Ayers Rock Resort åkte vi buss de 45 milen utefter bl a Stuart Highway till centralorten i The Outback, Alice Springs. Staden har ca 25 000 invånare. Den är ett centrum för främst boskapshandeln, men också för servicen i hela centrala Australien. Kring den har i vart fall tidigare legat bl a opalgruvor. Staden besöks numera också av många turister.

På mig gav staden mer intryck av en nybyggarsamhälle i Vilda Västern, om än i lite modernare tappning. Intrycket förstärktes av den centralt belägna saloonen och dess besökare.


Stadens centrum bestod i övrigt huvudsakligen av ett litet torg med några matställen och turistbutiker, en park med Stadshus, post och telestation och några glesa butiker på gatorna omkring.

Stadens gatunät i övrigt var fyrkantigt med breda, raka gator med gles och låg bebyggelse.

Centrum i Alice Springs

Todd River flyter genom staden. Den är visserligen "våt", men inte våtare än att den saknar bro. Man kör alltså igenom det vatten som inte får plats i röret under vägen utan rinner över vägbanan.

Som kuriosa kan jag nämna att ett litet antikvariat där erbjöd hela millenietrilogin till försäljning - på norska. Snacka om internationellt genomslag.

Bilder på fåglar från The Outbacks finns i galleriet Andra fåglar.