Resans höjdpunkt - passet Khardung La på 5 606 meter över havet

På den här turen skulle vi följa en gren av den gamla Sidenvägen mellan Indien i söder och Centralasien och Kina i norr. Här passerade den Ladakh Range, som är den östligaste delen av Himalaya, genom passet Khardung La på 5 606 meter över havet. Det sägs vara den högst belägna vägen i världen, som kan trafikeras med motorfordon.

Sträckan från Leh på ca 3 500 meters höjd var fågelvägen ca två mil, men det var egentligen ointressant i sammanhanget. Vägen måste ju dras så att den utnyttjade terrängformationerna för att klara nivåskillnaden på drygt två kilometer på bästa sätt.

Även den här turen företogs med de bilar som kört oss tidigare. De var relativt nyinköpta och valda för att de var smala och hade hög markfrigång. Sådant var nödvändigt på de smala, krokiga och usla vägarna vi skulle träffa på på den här turen.

Upp genom dalen

Vi följde till att börja med en relativs smal men asfalterad väg, som slingrade sig uppför en grönskande dalgång. Ganska snart övergick den till att bli en serpentinväg på den kala bergssidan för att kunna klara nivåskillnaderna. Ni ser på bilden serpentinerna på bergssidan till vänster nere i dalen. Eller ännu tydligare på bilden till höger.

Paus i South Pullo
Efter en dryg timme, på vilken vi tillryggalagt en dryg mil fågelvägen och klättrat ca 800 meter, tog vi en paus vid den sista bebyggelsen vi skulle träffa på under turen.

Det var militär-
posteringen South Pullo. Kring den låg en slags fäbod för djur som gick på sommarbete. Det fanns således förvånansvärt mycket att beta av för de åsnor, kor och jakar som fanns kring posteringen. Vi träffade senare på mer boskap ännu högre upp i dalen.

Över dalen svävade en lammgam på jakt efter något att äta. Men under vår rast upptäckte den uppenbarligen inte något sådant.

Efter en dryg kvart hade vi acklimatiserat oss så pass mycket till den höga höjden att vi kunde fortsätta vår resa.

På krokiga och usla "vägar" mot passet
Så här långt hade allt gått lätt. Men nu började svårigheterna för chaufförerna. Vägen blev en grusväg, utgrävd i det porösa berget på sluttningen. Bergssidan var så brant att vi inte såg dalbotten nedanför. Trots det saknades vägräcken.


Vägen var så smal att man bara kunde mötas på sådana ställen, där en bil kunde pressa sig in mot berget medan en mötande bil passerade. Särskilt besvärligt var det att möta lastbilar.	På många ställen hade gruset spolats bort av smältvatten. Kvar fanns bara mer eller mindre flata stenar med rinnande vatten emellan.	Vägen hade på några ställen skottats igenom snöfält, som annars blockerat den. Vid ett av dem stod en övergiven bil med trasig framhjuls- upphängning.

På ett annat ställe kunde vi se ett gammal bilvrak nedanför sluttningen. Ingen visste vad som hänt med bilen eller hur länge den legat där.

Men vi segade oss stadigt uppåt. En vacker fjälldal bredde ut sig framför och nedanför oss. Tvärs över dalen vid sidan av oss reste sig en vild och otillgänglig bergvägg. Vi närmade oss passet!

Resans höjdpunkt - passet Khardung La på 5 606 meter över havet

Och så var vi äntligen uppe. Resan dit hade tagit tre timmar. Vi hade en halvtimme på oss här innan det var dags att börja nedfärden. Ivrigt störtade jag ur bilen för att börja fotografera. Då började allting att snurra för mig. Man störtar sig inte på den här höjden. Man rör sig långsamt med försiktiga steg och andas så mycket som möjligt för att få tillräckligt med syre.

Men med den lärdomen kunde jag glädjas åt och fotografera de fantastiska vyerna åt alla håll. Åt nordost såg jag vägen försvinna ner i en liknande dalgång vi kommit upp ifrån. På andra sidan dalen låg Karakorums utlöpare och kinesiska Tibet. Alldeles till höger låg ett stort snöfält på nordsluttningen av Ladakh range.

Från den sidan av passet vi kom ifrån kunde vi se ut över den dal vi sett på vägen upp. Bortom bergskedjan på andra sidan den låg den pakistanska delen av Kashmir. Och lite till vänster fanns vyn över Indusdalen. Det är de vyerna du ser på filmen här nedanför.

Nedresan

Och sen var det bara att åka ner igen. Nedresan liknade i stort uppresan, men vi såg vyerna ännu bättre. Tyvärr var vi relativt trötta och mätta på vyer, så vi uppskat-tade dem väl inte till fullo.

Men det hände en del annat på nedvägen. Strax efter starten mötte vi en gammal bärgningsbil. Jag antar att den skulle hämta den trasiga bilen i snödrivan men måste åka upp till passet för att vända innan den kunde ta med sig den trasiga bilen ner.

Vi fick också se en del djur som vi fotograferade. Vid ett tillfälle låg ett murmeldjur intill vägen. Lite längre ner fick vi syn på en flock hjortar eller stengetter. Ingen av oss visste exakt vad.