Jordanfloden och Döda Havet


Solen höll på att gå upp och började lysa på bergtopparna på den egyptiska sidan på andra sidan av Aqabaviken när vi klev på bussen för vår utflykt mot Jordanfloden och Döda Havet. Även Eilat i Israel lite till höger om oss började bli solbelyst. Endast en obebyggd remsa på några tiotals meters bredd skiljer Eilat från Aqaba i Jorda-nien. Och några kilometer till vänster om hotellet, dock skymd bakom en bergsrygg, ligger gränsen till Saudiarabien. På några få mil längs kusten i den inre Aqabaviken trängs alltså fyra länder.

Vi tog den nya vägen nere i Wadi Arabah, den dalgång, som löper mellan Döda Havet och Röda Havet. I dess djupaste del går grän-sen mot Israel. Vägen gick stora delar bara någon kilometer från gränsen. Wadi Arabah är en i huvudsak steril, bred och ganska flack dalgång med mest sand i dalbotten. De omgivan-de bergen på båda sidor består i huvudsak av granit. Det flyter normalt ingen flod i dalen. På några ställen finns dock små konstbevattnade gröna plättar. Vi passerade också några av de byar regeringen låtit anlägga och erbjudit nomadiserande beduiner att flytta in i gratis.

När vi närmade oss Döda Havet kom vi in i Jordaniens frukt- och grönsaksområde. Över 80 % av Jordanien täcks av öken. Men i det här området finns stora odlingar av främst tomater, en särskild sorts små, söta bananer, solrosor m m. Även här arbetar som säsongarbetare många av de beduiner, som flyttat in till byarna. Många olika beduinläger med tält och en del djur låg utspridda bland odlingarna.

Så småningom började vi se Döda Havet djupt under oss. Dess yta ligger 418 meter under havsytan och är jordens lägsta punkt på land. Under ytan är sjön upp till 800 meter djup. Det är ca sju mil långt och två mil brett på de bredaste ställena. Döda Havet saknar naturligtvis helt avlopp. Det vatten, som rinner till sjön, i huvudsak i floden Jordan, avdunstar. Men salterna och mineralerna stannar kvar. Därför är nu salthalten där mellan 30 och 35 % mot normalt ca 3 % i andra hav. Eftersom mycket av det vatten, som brukade rinna till, nu används för konstbevattning, sjunker dess yta med bortåt en meter per år.

Mineralerna här används till mycket. Fosfater och pottaska utvinns industriellt och är Jorda-niens största exportprodukter. Bilden föreställer en pottaska-fabrik. Naturligtvis utvinns också mycket salt här i jättelika saliner. Leran och andra mineraler används inom sjukvården – mot bl a hudåkommor och reumatism – och i skönhetsprodukter. Det sägs att Döda havet är världens äldsta naturliga apotek och skönhetssalong.

Vi gjorde ett fotostopp vid en pelare uppe på ett berg, som sades vara den saltstod, som Lots hustru enligt Bibeln förvandlades till när hon inte kunde låta bli att se sig om vid Sodoms och Gomorras förstörelse.

Men i övrigt fortsatte vi nu förbi Döda Havet till den plats vid floden Jordan, där Johannes Döparen sägs ha döpt Jesus. Man anser numera att platsen är relativt säkert fastställd. Utgrävningar från åt 1999 och framåt visar att här har legat de bysantinska kyrkor från fem- och sexhundratalen, som då sades ha uppförts på födelseplatsen. Nu hade många kyrkor från olika samfund uppförts runt omkring och fler var på gång.

Den omtalade Jordanfloden visade sig nu vara en några meter bred och någon meter djup å omgiven av vass och buskliknande träd. Den låg nere i en sänka, som en gång måste ha varit vattenfylld och alltså betydligt större.

Själva dopplat-sen, som en gång har beskri-vits som ”Johannes Döpares källa, där den flyter ut i floden Jordan”, låg nu en bra bit från ån. Men när man grävt ner sig till nivån för de bysantinska kyrkorna träffade man här på en källa.

Vi tog oss fram till Jordan på ytterligare ett ställe. Där hade man byggt en träplatt-fom nere vid vattnet med en trappa ut i det. Några ryska ungdomar, iförda vita dopklädnader, doppade sig där i flodens vatten.

Inte långt därifrån låg berget Nebo, från vilket Moses lär ha blickat ut över Det För-lovade Landet han fört judarna till. Han dog kort därefter och begravdes där. Inom synhåll på andra sidan Jordan – alltså på Västbanken – låg Jeriko, som många anser vara världens äldsta nu fungerande stad. Så det var verkligen historisk – och särskilt biblisk - mark vi rörde oss på.

Vi gick tillbaka till bussen och for tillbaka mot Döda Havet. Den kala berggrunden här utgjordes av kalksten. Vi stannade vid en anläggning, som kallades Amman Beach. Här fanns restaurang, barer, affärer för dödahavsprodukter, toaletter och omklädningrum samlade kring en stor swimmingpool. Trappor ledde ner till en sandstrand vid själva Döda Havet. Närmast vattnet låg ett saltlager. Vi tog oss över det grunda, delvis steniga vattnet vid stranden och kom ut på djupet. När vi lade oss ner flöt vi med stora delar av kroppen över det ettersalta vattnet. Saltet sved lite grann i de små sår jag hade på benen. I början var det svårt att röra sig i vattnet efter-som så stor del av oss låg över vattnet. Det var omöjligt att simma på vanligt sätt eftersom benen nästan helt kom över vattenytan. Efterhand lärde vi oss att det var lättast att ta sig fram upprätt i vattnet och liksom promenera eller cykla med benen. Då nådde vatt-net upp till strax under armhålorna. När vi gick upp och vattnet torkade bildades ett rejält saltlager på kroppen.

Många smorde in hela kroppen i dödahavslera. Det skulle göra huden len och medföra tio års föryngring. Men vad vi kunde se medförde det mest ett ihärdigt duschande och skrubbande för att få bort leran och bli ren. Vi accepterade därför vår ålder och avstod från behandlingen.

Under återfärden till Aqaba fick vi en fin solnedgång över Döda Havet innan mörkret lade sig. Vi var hemma på hotellet vid halvåttatiden.

Morgonsol över Egypten
En beduinby i Wadi Arabah
Tomatodling vid Döda Havet
Högar av salt - eller är det pottaska?
Saltbassänger i Döda havet
Lots hustrus saltstod?
Johannes Döpares källa
Mosaik från en av de bysantinska kyrkorna vid Johannes Döpares källa
Ett slags dop i Jordan
Lerinpackning vid Döda havet
Annan inpackning
Ett föl promenerade på parkeringsplatsen vid Döda Havet