Familjen Larsson - en familjehistoria kring Trekanten
Syskonen Åke Larsson och Linnéa Elvergård, född Larsson, har kontaktat mig och berättat bl a följande historia om deras familj och dess anknytning till Trekanten och dess omgivningar. Genom den kan man följa den historiebeskrivning jag gjort här och få uppleva den historien på ett mer personligt plan. De har genom sina minnen, skriftligt material och bilder - och framför allt genom deras inspiration - bidragit till beskrivningen.

Syskonens farfar, Gustav Larsson, flyttade i början av 1900-talet från Torpa utanför Eskilstuna till Nynäs med hustru Ingeborg och sex av sina då sju barn. Äldsta dotter var då relativt vuxen och följde inte med. När de bodde i Nynäs fick de ytterligare ett barn. Åke har funderat mycket hur man då flyttade så långt med en så stor familj. Han har kommit fram till att de troligen flyttade med båt. Det fanns ju en rätt tät ångbåtstrafik på Mälaren på den tiden. Närliggande hamnar fanns i såväl Liljeholmen som Mörtviken. De kan också, om de flyttat vintertid, ha kommit med släde på vintervägen över isen. Den nådda land i Vinterviken och fortsatte in mot stan förbi Trekanten.

Martin Larsson, syskonens pappa, var ett av Gustavs barn. Han var född 1890.

I det här huset, som är det enda som står kvar i det gamla bostads- och industriområdet Nynäs vid Trekantens strand, startade Gustav ett bageri. När han dog 1910 övertog Martin bageriet och drev det tillsammans med sin mamma och sina hemmavarande vuxna syskon. Om det kan du läsa i "Bageriet i Nynäs".

Farfar Gustav Larsson med brödvagnen och sin familj framför sitt bageri

Bageriet tvingades upphöra med sin verksamhet när första världskriget bröt ut 1914 därför att det då införda ransoneringssystemet hindrade dem från att få tag på tillräckligt bra mjöl för sitt bak.

Martin fick då försörja sig på annat sätt. Han åtog sig diverse sysslor. Han blev, som han själv kallade det med en tidig användning av ett modernt ord, en "entreprenör". Eftersom han hade kvar bagerihästen utförde han körningar åt såväl fasta kunder, bl a Nordströms Trä och Beckers i Liljeholmen, som tillfälliga uppdrag. Han tog också hand om snöröjning, underhåll av gator och annnat i området. Åt Blommensbergs skola hade han hand om skötseln av bl a skolgården. Det var speciellt arbetssamt vintertid med snöröjning alla tider på dygnet. Hästen var uppställd i ett stall i sluttningen mellan Vinterviksvägen och Blommensbergs idrottsplan, som finns där än idag. Foder till hästarna hämtade han från dalgången bort emot Vinterviken och vid Mörtviken.

Martin med hästen och en massa ungar

Tidvis inrymde han i stallet också andra hästar, t ex åt Stockholmsbagarn.

På fritiden var Martin aktiv idrotttsledare inom IF Linnéa. Hans engagemang i klubben var så stort att han t o m döpte sin äldsta dotter efter den. Han var bl a lagledare för ett av deras bandylag under 1920-talet då klubben deltog i tre SM-finaler.

Martin gifte sig år 1920 med Signe. Hon var född 1900 och uppväxt i Liljeholmen.

De flyttade vid giftermålet in i samma hus som bageriet låg i, fast en trappa upp. Martins mor och hemmavarande systrar bodde då på bottenvåningen. Martin och Signe fick med tiden fyra barn; Linnéa, född 1921, Lars, född 1923, Åke. född 1925 och Edit, född 1926. Det är alltså två av dem, som har berättat den här historien. Om tiden i huset berättade Linnéa bl a. ”Vatten hämtades från en pump i hörnet av Lövholmsvägen och Blommensbergsvägen. Varje söndag och speciella högtidsdagar värmdes vatten på vedspisen och en zinkbalja sattes på golvet. Det var bara för oss ungar, småglina sa pappa, att ställa oss i den och sen tvagades vi rena en efter en.”

Mamma Signe med barnen Linnéa, Edit, Åke och Lars, ca 1928

När huset med bageriet fick ny ägare 1927 tvingades familjen att flytta med motiveringen att huset skulle rivas. Men huset står ännu kvar.

Familjen flyttade då först in i ett annat hyreshus i Nynäs, Fem-man. I början av 1930-talet fick de bo i lärarbo-städerna i "Hundkojan" i Blommens-bergs skola. Detta möjlig-gjordes troligen av att Martin skötte skolområdet. I lägenheten hade tidigare bott två lärarinnor.

"Hundkojan" 1961 medan Signe fortfarande bodde kvar. Framför huset syns den gullregnsbuske, som dominerat den vackra trädgård, som tidigare legat här

Lägenheten var rätt dåligt isolerad. Den innehöll ett kallrum med fin utsikt mot en stor mycket vacker trädgård och Trekanten, snedtak i alla fyra rummen och köken samt med kakelugn i alla fyra rummen och vedspisar i köken. Vid trappan upp kom man in i hallen. Där fanns en kallvattenkran med en vask. Torrdass fanns inomhus vid entren, men det delades med eleverna i klassrummen på bottenvåningen.

Förutom en kort tid i början, då familjen fick bo dels i "Lillstugan" vid stallet dels i Axelsberg, blev lägenheten i "Hundkojan" familjens permanenta bostad i många år. De kom även att disponera "Lillstugan" framöver och tillbringade särskilt sommartid en hel del tid där för såväl för arbete som för fritid. Familjen disponerade också ett stort potatisland, som låg mellan trädgården och sjön. Det gav ett väsentlig bidrag till familjens försörjning.

Signe var i huvudsak hemmafru. Familjen hade det ofta knapert ekonomiskt men det tänkte man inte särskilt på, det var ju likadant för alla omkring dem.

När det gäller skolutbildningen hade pappa Martin och alla hans syskon gått alla eller i vart fall sina sista folkskoleår i Blommensberg. Mamma Signe fick hela sin utbildning i Liljeholmens folkskola. Alla fyra barnen gick 7 eller 8 år i folkskolan i Blommensberg. De hade alltså nära till skolan. I alla de här skolbyggnaderna gick syskonen Larsson. "Hundkojan" som de bodde i är skymd på bilden

Linnea började en fyrårig hushållsskola på Södermalm efter sjuan. Hon avbröt sin utbildning med en termin kvar eftersom hon fick jobb på ett apotek på Södrmalm. Hon blev glad för det, då kunde hon ju bidra med något till familjens uppehälle. Lars började vid Spårvägen direkt efter folkskolan och blev så småningom busschaufför, där han charmade passagerarna, särskilt de kvinnliga. Åke hade några spring-sjasjobb åt affärer på Hägerstensvägen och i Mälarhöjden innan han började jobba på LM Ericsson vid Telefonplan år 1940, när de startade där. Edit gick en handelsutbildning och började jobba i butiker, först i närområdet men sedan på andra håll i Stockholm. När hon senare gifte sig öppnade hon och hennes man en egen butik.

S:t Sigfrids kyrka, och främst dess ungdomsverksamhet "Sebardts Ungdomar", kom att spela en viktig roll i familjens liv. Om detta har Linnéa skrivit till mig:"Som barn redan när vi bodde i Nynäs var det en helt annan tidsanda. Dom flesta arbetade hela veckan utom söndag. Vilken ro och vilken tystnad på söndagsmorgonen som bröts av klockringningen från S:t Sigfrid! Den känslan kan jag känna än vid tillbakablickar -tankar på Nynäs. Den tystnaden var helgstämning på något vis - men predikan var inte rolig för oss småglin.

Martin ingick i den första grupp ungdomar, som konfirmerades i S:t Sigfrids kyrka 1905 av pastor Sebardt. Alla hans yngre syskon liksom hans hustru Signe blev också konfirmerade där och deltog i "Sebardts Ungdomar". Och alla deras barn - Linnea, Lars, Åke och Edit - gick i söndagsskolan och konfirmerades i S.t Sigfrid.

Men bostaden i skolan låg egentligen ensligt. Det märktes tydligare när barnen blev lite äldre. På dagen fanns där 1 100 elever men på kvällarna bodde det samman-
lagt elva familjer på Blommensbergsområdet, alla med anknytning till skolan. Efter jobbet eller vid kvällsbesök i stan fick man gå hem från Gröndalslunden, där spårvagnen vände, på folktomma oupplysta vägar och gångvägar. Det var kusligt, särskilt för flickorna.

Ungdomars fritidsaktiviteter var då inte så genomorgani-serade som idag. Barnen var allmänt sport-intresserade, någonting som förstärktes av närheten till natur, idrottsplan och sjön med bad och skridskois. Åke spelade bl a bandy såväl i olika kamratklub-bar som senare i Gröndals IK.

Kamratklubben Åttan, med Åke Larsson i mitten, på Blommensbergs idrottsplan. I bakgrunden dalgången mot Vinterviken

Flera av de äldre bandyspelarna i Gröndals SK hade också egna båtar i Ekensbergs båtklubb. När vintern var över och de började rusta sina båtar för sommaren tyckte Åke och hans kompis Roffe att de också skulle ha en egen båt. De skaffade var sin paddelkanot, som de kajkade runt med. De hängde runt de äldre med segelbåt för att få en chans att följa med dem ut och segla. Ekensbergs båtklubb "förr"

Och på den vägen fortsatte det. Året därpå köpte de båda grabbarna sin första egna segelbåt. Sedan blev det många egna båtar av olika typ för Åke. och ett långvarigt engagemang i båtklubbens styrelse. Han blev hedersmedlem 1972 och håller en nära kontakt med klubben än idag fast han nu bor i Stallarholmen utanför Strängnäs. .

Alla barnen bodde kvar i barndomshemmet till de gifte sig på 1940-talet. Signe och Martin skilde sig år 1948. Signe bodde då kvar i Blommensberg medan Martin flyttade runt mellan olika kortvariga boenden. Han dog 1982, 92 år gammal.

Efter skilsmässan blev det en svår tid för Signe, särskilt ekonomiskt. Linnéa och hennes man flyttade hem till henne 1948-50 för att hjälpa till med försörjningen. Senare, när Åke skilde sig, flyttade han hem några år av samma anledning. Hon bodde sedan ensam kvar där fram till 1965, då hon flyttade ut till Sätra. Hon dog 1980.

Linnéa och systern Edit på stallbacken ca 1950	Åke på stallbacken tillsammans med hans dotter Annika 1951

Men familjens koppling till området slutade inte där. Trots att Åkes dotter Annika, fodd 1950, bodde på Hägerstensåsen gick hon hela sin grundskoletid i Blommens-
bergs skola. På så sätt kunde farmor Signe fungera som "dagmamma" för henne under hela skoltiden.

Om detta skriver Annika till mig: "Jag skulle till tandläkaren, 2 tr upp i huset med matbespisningen och var mycket rädd där jag satt i väntrummet med det bruna tidsbokningskuvertet och tandborsten i handen. Inifrån mottagningen hörde jag ett barn gråta. Jag sprang då nerför trapporna och ut från huset. När jag precis rundade hörnet kommer farmor gående. - Men är Du redan klar, frågar hon. Jag fick då gråtande berätta att jag smitit iväg från väntrummet. Farmor tog mig i handen och vi gick tillbaka. Hon satt och talade lugnande till mig ända tills det blev min tur. Tur eller otur att ha farmor boende på skolgården!?" Annika Larssons konfirmationskort 1965

Även Annika är konfirmerat i S:t Sigfrid. Det är alltså tre hela generationer av familjen Larsson, födda inom en tidrymd på 60 år. Då är det inte konstigt att Såväl Åke som Linnéa fortfarande är med i S.t Sigfrids Kyrkas Vänner, de som ansvarar för kyrkans drift än idag.

Familjen Larsson har alltså bott intill Trekanten oavbrutet från sekelskiftet 1900 fram till 1965 och upplevt hela den utveckling jag beskrivit i det här historiska avsnitten. Men syskonens engagemang i området har fortsatt. Linnéa har engagerat sig i Hägerstens hembygdsförening och skrivit artiklar i Hägertensbygden om området kring Trekanten. Och Åke har tagit initiativ till den här utvecklingen av mina beskrivningar. et är alltså återigen dem jag och ni har att tacka för att Kringtrekantens historieskrivningen nu blivit mycket mer fyllig.