Den här rapporten skrev jag direkt vid vår hemkomst från vår resa till Sydgeorgien och Antarktis 31 oktober – 23 november 2007 och mailade ut till våra vänner. Vi här, är jag och Marianne. För att behålla närheten i rapporten har jag valt att inte redigera om den nu när jag lägger ut den på hemsidan på annat sätt än att jag lagt in några bilder i och vid sidan av texten. På den här sidan kan du inte få bilderna till höger större genom att klicka på dem. Men till höger finns länkar till de olika galle-rierna med bilder i större format.

Till att börja med om ni undrade. Vi var, inte ombord på Explorer, det fartyg som sjönk i lördags vid King Georg Island. Vi var vid den ön förra fredagen och besökte då en polsk forskningsstation i närheten av den chilenska, som passagerarna på Explorer fördes till. Explorer är annars klassiskt i turistsammanhang i Antarktis och har tidigare haft en ännu större svenskanknytning. Tre av våra fyra guider har t ex arbetat mycket med det fartyget och bara haft lovord om det på den tiden.


Vår resa till Antarktis var naturligtvis helt fantas-tisk, mycket olik alla våra andra resor. I tjusningen ingick att det aldrig gick att förutsäga var vi skulle kunna gå iland nästa gång och vad vi där skulle få se. Det var verkligen en expedition och ingen vanlig turist-resa med ett i förväg spikat program.

Vår resa med fartyget utgick ifrån Falklands-öarna. därifrån gick vi via Sydgeorgien till Elefantön och Sydshetlandsöarna i Antarktis innan vi återvände till Ushuaia på Eldslandet.

Isläget var sådant att vi inte kunde komma så långt söderut som vi hade hoppats. Det hade dock den fördelen med sig, att vi kunde göra fler landstigningar än vad man brukar kunna på Sydgeorgien och Sydshetlandsöarna. Till det bidrog också att vi i övrigt hade tur med vädret. Det blåste för det mesta ovanligt lite och vid flera av landstig-ningarna hade vi också solsken, vilket lär vara ovanligt.

Hela naturen följde normalt en gråskala med snövitt och kolsvart som dominerande färger. När solen kom fram, tillkom starka blåa nyanser från himmel, hav, glaciärer och isberg. I dem fanns också olika turkosa nyanser. På någon enstaka plats kunde vi se en liten plätt med grön mossa och gula lavar. Det var all växtlighet.


Det mest slående var vildheten och ödslighe-ten i naturen. De snö-klädda bergen på upp till 3 000 meters höjd reste sig nästan lodrätt upp ur havet. Bara de brantaste partierna var snöfria och nästan svarta. Glaciärer rann ner i alla dalarna och kalvade i strandkan-ten med sina blåskim-rande brottytor. Det var gott om isberg, både stora flata sådana från shelfisen i Weddel- och Rosshaven och mer oregelbundna och fantasieggande från glaciärerna. Periodvis gick fartyget också igenom drivis med pingviner och sälar på isflaken.

Frånvaron av andra människor var också slående. Vi såg på 16 dagar en segelbåt, ett turistfartyg på avstånd och ett flygplan. I Sydgeorgiens ”huvudstad” Grytviken såg vi i turordning två elefantsälar, sju pingviner och de fem människor som jobbar där på högsäsongen. På den polska forskningsstationen såg vi också hus och människor.


Men det mest fantastiska var djurlivet. Alla djuren var helt orädda för människor, men enligt regelverket får man inte gå närmare dem än fem meter för att inte stressa dem.

Tänk dig då att ta dig iland i en gummibåt genom bränningarna till en stenig strand där elefant-sälshannarna på upp till sex-sju ton ligger utefter hela stranden med sina harem på ett femtiotal honor, de flesta med nästan nyfödda ungar.

På varje ledigt utrymme mellan dem ligger pälssälshannar med ungefär fem meters lucka och bevakar sina små revir gentemot grannarna och andra. De är mycket aggressiva och gör ständigt ömsesidiga styrkedemonstrationer eller slåss med varandra. En del honor har redan kommit och fött sina ungar. De leker i vattnet utanför stranden. De övriga honorna är på väg in. Det är dem hannarna vill locka till sig med stora revir.


Mellan alla sälarna promenerar pingviner av olika slag på väg mellan vattnet, där de får sin mat, och sina kolonier ett hundratal meter in i land. I en koloni kan det finnas upp till en halv miljon kungspingviner, varav en tredjedel är fjolårs-ungar. De är nästan lika stora som föräldrarna i bruna, teddy-björnslikande dunpälsar. De står samlade i ett jättedagis flera hundra meter i diameter. De i ytterkanten är nyfikna och kommer fram till dig och under-söker dig om du sätter dig ned.

Mitt ibland allt detta flaxar jättestormfåglar och labbar och slåss om alla kadaver och allt annat avfall som samlas. Men ert egentliga mål är att ta er igenom allt detta för att titta på en koloni med häckande vandringsalbatrosser med ungar. Då är det bara att glömma respektavståndet och passera emellan elefant- eller pälssäls-hannarna vid de tillfällen de inte är på väg att ryka ihop.

Ja, precis så såg de flesta av landstigningarna på Sydgeorgien ut.

I Antarktis var det inte riktigt lika trångt. Där bestod svårigheterna att komma iland mer i att hitta en läad och isfri landningsplats, där man utan att halka i vattnet kunde ta sig upp för sten- eller iskanten iland. Lyckades vi med det – och det gjorde vi alltid, mer eller mindre bra – fick vi vandra en bit i snön eller på stenar för att se på de pingvin-kolonier som fanns på bergssluttningarna, ofta högt upp där snön töade bort snabbast.

Så fort det blev en plätt barmark kunde de bygga sina bon av små stenar de ploc-kat eller stulit från andra pingviner. På några ställen hade snön smält så mycket att bona var färdiga och äggen lagda. Där höll labbar på att attackera pingvinerna för att stjäla deras ägg. Vi kunde konstatera att de då och då lyckades.

Från fartyget såg vi också en hel del fåglar, t ex albatrosser, stormfåglar och petreller av olika slag. Och några valar, framför allt en knölval med unge på nära håll. Och så massor av isberg förstås.


Vädret var som sagt förhållandevis lugnt ända fram till sista dagen på fartyget. När vi rundade Kap Horn på hemvägen blåste det dock orkan. På bryggan mätte man som mest upp 38,4 sekundmeter men det kan ha varit betydligt mer i en del byar. Det gällde verkligen att hålla i sig även när man låg i sin koj.Man fick naturligtvis inte vara på däck men många trängdes på kommandobryggan för att fotografera såväl Kap Horn som de brottsjöar som slog upp över hela fartyget. För de flesta, däribland mig, var detta en upplevelse väl så stark som alla andra.

Ja, det var mina upplevelser av Antarktis i korthet. Fartyget, Professor Multanovskiy, var hemtrevligt. Vi avslutade sjöresan på Eldslandet på Sydamerikas sydspets. Utflykten i nationalparken där var också mycket exotisk med vilda djur bland Andernas avslutning. Vi hann också med lite vanlig storstads-turism i Santiago och Buenos Aires på vägen.

Jag har naturligtvis skrivit dagbok från den här resan också. Den kanske hamnar som PDF-fil här, vi får se.