26 maj, Runt Trekanten

Det var en varm och solig lördag. Vi hade just kommit tillbaka från semestern, ivriga att se hur långt våren nu hade kommit. Jag var dock rejält förkyld och orkade inte gå så mycket. Min gamla kamera hade också gått sönder. Nu hade jag bara min nyinköpta från Kina. Den hade betydligt sämre zoommöjligheter än den gamla. Den var också ganska lynnig när det gällde vilka delar av mitt motiv den ville ha med. Således var förutsättningarna för fotograferandet betydligt sämre än tidigare.

Redan på förmiddagen hade vi sett två hägrar flyga över huset och ut över sjön. De gjorde några svängar hit och dit och försvann sedan norrut. Några gråtrutar hade också svävat utanför balkongen. Vi hade därifrån sett den ena svanen ute på vatt- net och förutsatte att den andra då fortfarande låg på ägg.

När vi gick ut efter en tidig lunch pågick ett jippo runt sjön. Stadsdelsförvaltning-en stod som arrangör och olika ideella föreningar i området visade upp sig i sina stånd.

Våren hade inte kommit så långt som vi hade trott. Kastanjerna stod fortfarande i blom. Syrener och nyponrosor blomma-de också. Häggen verkade ha blommat över. Lönnarna hade sina näsor. Trä-dens grönska hade djupnat.

De tidiga vårblommorna, t o m vitsippor-na, hade blommat slut. Maskrosorna blommade för fullt liksom olika violer, men vi såg inga tecken på vare sig gullvivor eller liljekonvaljer. Våren, som var extremt tidig i mars och april, verka-de nu ha anpassat sig mer till den van-liga tidtabellen.

Och fåglarna då? Några skrattmåsar flög över vattnet. Starboet var tomt men såg använt ut. Vi såg en del koltrastar och snöskator, men annars var det rätt tomt.

Vi såg två andkullar nära Svanboet. Vi såg en ensam sothöna på land där också. Kanske låg hans partner fortfarande på ägg. Vi såg två andra sothöns ute på vattenspegeln. De verkade alltså inte ha häckat.

Svanboet var liksom tidigare omgivet
av ett kraftigt byggstaket, som avskär-
made ett stort område utefter stranden. Det gick ganska långt ut i vattnet på båda sidor. Det kunde tyckas som om svanarnas säkerhet var tryggad. Men
så var det inte. Under någon av de senaste nätterna hade någon eller några klippt ett hål i staketet med en bultsax. Alla sex äggen i boet var krossade. Någon hade också klottrat nedsättande på de skyltar på staketet, som angav att fåglarna i boet var knölsvanar. Elsa stod i det tomma
boet. Aloe simmade ute på sjön men kom insimmandes mot oss.

Det stod en skara människor runt staketet. Stämningen var mycket sorgsen och samtidigt upprörd. Hade någon där vetat vem eller vilka som utfört det förmodade dådet låg en lynchning nära. För många av oss kändes det som om ett av årets stora nöjen – att gå runt sjön och följa fågellivets utveckling – nu tagits ifrån oss av en vettvilling.

Fågelskådandet kring sjön blir aldrig detsamma utan möjlighet att följa svanfamiljens utveckling. Det verkar även bli ont om sothönsungar. Att det finns flera kullar med andungarna väger definitivt inte upp det.