23 juli, Runt Trekanten

Vi hade kommit hem från vår semester. Värmen hade kommit. När jag gick ut vid tvåtiden var det 24 grader varmt. Tidpunkten och värmen kan ha bidragit till att jag inte såg särskilt många fåglar kring sjön.

Av sothönsfamiljen vid Fruktparken såg jag en vuxen och två ungar. Jag såg också vid grillplatsen båda vuxna och fem av ungarna av familjen som brukar hålla till inne i badviken. Ungarna är nu nästan fullvuxna. De har börjat få den vita skölden i pannan men är fortfar-ande gråare än föräld-rarna. Det är uppenbart att familjerna lever mer utspritt nu när ungarna börjar klara sig mer själv. De vid grillplatsen låg först spridda ute över sjön innan någon började mata dem där. Då samlades de snabbt. Två måsungar höll också till vid stranden där. Åtminstone den översta skulle jag gissa är en skrattmås.

Jag såg inte till några svanar. Det har jag inte gjort sedan vi kom hem från semes-tern för fyra dagar sedan. Aloes uppdykande var alltså bara ett gästspel, som kanske skrämde bort det svanpar, som hållit till här tidigare. Han betraktar tydligen fortfarande Trekanten som hans sjö, hans revir. Innebär det att vi inte kommer att få några andra svanar alls i sjön om inte Aloe flyttar tillbaka? Det vore väl tråkigt i så fall.

Tre viggar låg ute på vatten-spegeln utanför pilarna. Möjligen var det nästan vuxna ungar eftersom jag inte kunde urskilja de könsskiljande kännetecknen. Men det kan också ha berott på avståndet. Hägern stod på sin plats på plattformen.