Sångsvan

Sångsvanen skiljer sig från knölsvanen genom att den har gul och svart näbb som gär i en linje från hjässan till näbbspetsen. Den saknar alltså knölsvanens karaktäristiska svarta knöl uppe på näbbroten. Annars är böra svanarna helt vita. Halsen hålls ofta rak vilket får den att verka mer elegant i sina rörelser.

Ungfåglarna är mer enfärgat grå än knölsvanarnas ungar och har ljus näbbas.

Sångsvanarna har ett mycket klangfullt och trumpetande läte som används flitigt och hörs långt, speciellt i flykten. Under flyttningarna flyger de i snöplog eller i snedlinje.

Sångsvanen häckade förr i huvudsak i myrområden, främst i övre Norrland. Boet byggs av mossa och vattenväxter på någon liten ö ute i en vattendränkt myr. Äggen läggs i juni och ruvas av honan i 5-6 veckor.

Den har ansetts vara mycket skygg. Enligt Durango fanns bara ett fåtal kvar på 1950-talet. På senare år har de dock blivit allt vanligare, först utefter deras vanliga flyttväg genom Sverige med raster i kända fågelsjöar som Hornborgasjön i Väster-götland, Tisnaren utanför Örebro och Tåkern i Östergötland. De senaste åren har allt fler tagit en mer östlig flyttväg och kommit allt närmare Stockholm. De har också börjat häcka allt längre söderut, t ex i Bergslagen och på Sydsvenska Höglandet.

I oktober-december flyttar den till Nordsjöländerna eller Södra Skandinavien och återkommer i mars-april. Födan består av vattenväxter av olika slag. Sångsvanen är fridlyst hela året.

Sommaren 2014 dök det helt oväntat upp en sångsvan i Trekanten. Jag har fått följande berättelse om hur den kom hit: Den transporterades hit med polis och djurambulans sedan den påträffats invid E 4:an alt Essingeleden. Den bedömdes vara oskadd men utmattad och har blivit kvar sen dess. Antagligen första gång en sångsvan hållit till här.

När detta skrevs i slutet av juli hade den varit här i 1-2 månader och var fortfarande kvar.

Den brukade ligga i utkanten av sjögräsbältena och äta eller simma omkring långt ute på vattenspegeln eller beta från botten en bit ifrån land. Jag har aldrig sett den tigga mat med de andra fåglarna kring stränderna.

Källa förutom egna iakttagelser: Fåglarna i färg av Sigfrid Durango, 1958, och Svenska fåglar av Lars Imby, 1994