Jag och fåglarna kring Trekanten

Jag har alltid varit mycket intresserad av naturen. Men jag var tidigare inte speciellt intresserad av fåglar. De fanns runt omkring oss. De var ofta vackra, om man verkligen tittade på dem. Ibland försökte jag ta reda på vilka fåglar jag sett via mina gamla fågelböcker. Men jag kom sällan ihåg hur de verkligen såg ut. Så det blev inte så mycket mer. Jag var - och är - definitivt inte någon ornitolog som reser runt enbart för att se på sällsynta fåglar eller som för register över hur många arter jag sett.

Fåglarna vid Trekanten var trevliga bekantskaper

Redan innan jag flyttade hit till Liljeholmen 2003 promenerade jag då och då runt eller förbi Trekanten. Jag tittade mest på de fåglar som simmade utefter stränderna eller samlades när någon matade dem. De var lagom många så att jag kunde ta in intrycken. Det var trevligt att se de ståtliga svanarna. Och det kunde ibland vara roligt att ta reda på vilka andra fåglar jag såg. Men mest fascinerades jag av sothönsen och deras ungar. De såg så exotiska ut med sina konstiga fötter och de nyfödda ungarnas rödkrulliga "hår".

Jag började fotografera, se och anteckna

2006 skaffade jag min första digitalkamera. Det var en ganska avancerad kompakt-kamera med goda zoommöjligheter. Jag hade då inte fotograferat på många år. Mina promenader blev då mer regelbundna. Jag fotograferade också flitigt det jag såg.

Ju mer jag såg och foto-graferade, desto mer började jag lägga märke till inte bara vilka fåglar som var där utan alltmer deras beteenden. Vilka hörde ihop? Vilka vanor hade de? o s v. Jag började då kunna se främst svanarna och sothönsen som individer och familjer, inte bara som svanar eller sot-höns i största allmänhet. Det blev "Svanen Lotus med familj" (som på bilden överst) eller "Sot-hönsfamiljen med sex ungar som hade sitt bo vid Matningsviken" (som på den här bilden). Då blev det hela verkligen intressant.

Fåglarna på mina bilder visade sig vara lättare att identifiera med hjälp av fågel-böckerna än de jag bara hade diffusa minnesbilder av. På så sätt började allt fler fåglar få ett namn för mig, och också kunna kopplas till vissa beteenden.

I samband med att jag började fotografera började jag också anteckna vad jag såg på mina promenader. Fr o m 2007 har de oftast fått formen av ett dagboksblad i den naturdagbok kring Trekanten, som jag då började föra. Den har ju numera fått en egen plats på den här hemsidan. En del anteckningar fick en annan form. Några av dem finns här under avdelningen Annat godis.

På hösten 2007 gick jag i pension och fick då mer tid att ägna mig åt promenader och fotografering. Allt det här sammantaget gjorde att fågelskådandet fick en annan mening för mig. Det är den meningen jag gärna vill förmedla till dej, käre läsare.

Först hade jag fokus på fåglarna på vattnet

Från början gick jag oftast gångvägen runt sjön med uppmärksamheten riktad ut mot vattnet. Det var lättast. Fåglarna var stora och rörde sig långsamt. Många av dem var inte heller särskilt skygga. En tredje fördel var att det inte fanns så många buskar och kvistar som skymde sikten och störde kamerans fokusering.

Nu började jag på allvar se att det fanns många olika sorters fåglar här. Här fanns inte bara svanar, sothöns, änder och må-sar. Här fanns också många andra arter. En del fanns här året om. Andra kom på våren, häckade här och försvann igen på hösten. Ytterli-gare andra stannade varje år till här ett tag på våren och hösten, på väg till eller från sina häckningsplatser längre norrut. Bil-den visar ett storskrakspar under ett sådant uppehåll i april.

Jag upptäckte då mycket som jag aldrig tidigare lagt märke till. Några exempel:

Ett skäggdoppingpar häckade tidigare i sjön. Ibland kunde de ses med sina ungar långt ute på sjön. De finns tyvärr inte kvar. De senaste åren har det ofta stått en häger på Plattformen ute på sjön. Det är sällan man ser den röra sig. På förmiddagarna brukar den flyga iväg någon annanstans för att äta. Den äter aldrig i Trekanten. Storskrakarna kommer hit parvis i april på väg norrut. I november kommer de i flockar på väg söderut. De brukar då ordnade till formliga drev på sjön. De driver fiskarna framför sig in i en grund vik där de blir ett lättare byte för dem. I augusti 2008 fick vi för första gången skarvar i Trekanten. De höll till ute på Plattformen tillsammans med hägern under några månader. Vi får se om de återkommer nästa år. I en av flockarna med kanadagäss ingår en grågås. Den förefaller helt accepterad av de övriga. En kanadagås med vit hals i stället för svart mobbas däremot ut och körs bort från flocken.

Men allt har sin säsong. När isen lägger sig försvinner fåglarna från vattnet. Då kommer bara måsar, mest skrattmåsar. De brukar alltid finna något ätbart på nyisen. Och på de sista isresterna när isen går upp igen.

Senare upptäckte jag fåglarna i skogspartierna runt sjön...

Men en dag – i januari 2007 – när jag som vanligt stod vid Matningsviken och tittade ut över sjön, fick Marianne mig att vända mig om och titta åt andra hållet. Där, på en trädstam bara några meter från mig, strax över huvudhöjd, satt en vacker fågel och hac-kade intensivt. Jag började naturligtvis att fotografera den. Jag rörde mig sakta framåt och åt sidan för att få bättre vinkel medan jag fortsatte att fotografera. Och den satt kvar, trots att flera människor stannade på gångvägen och tittade på den. När jag efter tio minuter fått nog och gick därifrån satt den fortfarande kvar och hackade. Väl hemma kunde jag med hjälp av mina foton och min fågelbok identifiera den som en större hackspett, hona.

När vi fortsatte förbi badplatsen såg vi helt plötsligt en flock med småfåglar på gång-vägen och i buskarna på båda sidor. De flesta såg ut som gråsparvar, men var röda på huvudet. Andra var i samma storlek men var mer gulgröna. Det visade sig vara gråsiskor och grönsiskor, fåglar jag aldrig hört talas om. Det här var ju riktigt spän-nande!

Då började jag också att titta åt andra hållet på mina promenader. När isen lagt sig och ingenting hände ute på sjön började jag också gå in i det lilla skogspartiet vid Matningsviken, där jag sett hackspetten, Eller ta vägen över Terrassen.

Jag började ock-så ta gångvä-garna lite högre upp på slutt-ningen mot Nybohov. I blandlövskogen där hittade jag fler hackspettar, men också mycket vackra nötskrikor och – mot våren - en rad andra, mindre men ändå spän-nande, fåglar. Där fanns då bl a bofinkar, rödha-kar, nötväckor och trädkrypare. Jag fann inte bara fåglar. Här såg jag också då och då rådjur, harar och ekorrar.

Högsäsongen för sluttningen mot Nybohov är senvintern och våren. När löven spruckit ut blir det svårare att få syn på fåglarna här. Det blir också mörkare och därmed svårare att fotografera. Höstmörkret försvårar också fotograferingen även om löven då försvunnit.

...och på gräsmattor och i träd och buskage där

Även på gräsmattorna vid sjön, och i träd och buskar där, dök det upp spännande fåglar. Många - t ex koltrastar, snöska-tor, talgoxar, blåmesar, grå-sparvar, pilfinkar - fanns där även på vintern. Andra, t ex starar och sädesärlor, kom på våren och byggde sina bon i träd och buskar. Andra återigen, som strandskatorna (bilden nedan) och kajorna, gjorde bara tillfälliga gästspel. Men hela tiden fanns det gott om fåglar att titta på. Livligast är det dock soliga dagar på senvintern och den tidiga våren. Då verkar alla buskarna vara fulla av sjungande fåglar. Senare på våren drar sig många tillbaka till sina bon för att ruva. Det blir på nytt lite livligare när ungarna börjar bli flygfärdiga. Men då sjungs det inte lika mycket.

Mina fåglar kring Trekanten

I den här personliga och lokala "fågelboken" vill jag dela med mig till dej, som läser det här, av mina upplevelser av fåglarna kring Trekanten. Även om en del är inhäm-tat från mina traditionella fågelböcker har jag försökt ge det mesta utrymmet just för mina egna iakttagelser och slutsatser. Det gäller särskilt när och var jag sett fåglar-na här, men också de som jag tycker spännande beteenden jag lagt märke till. Kanske kan det inspirera dej till att se på fåglarna på ett annat sätt och göra egna iakttagelser.

Alla bilder här har jag tagit själv om jag inte angivit något annat. En del av dem är vad man kan säga ”bra bilder”. Men min avsikt är inte att det ska vara en enbart estetisk "fotobok". Jag vill att även bilderna ska förmedla information mer än skön-hetsupplevelser. Därför har jag tagit med bilder, som är betydligt sämre som bilder betraktat, om jag tror att de kan hjälpa till att förmedla information eller upplevelser, som varit betydelsefulla för mig. Och förhoppningsvis kan bli det för dig också.