Svanarna i Trekanten 2009

Den första svanen i Trekanten 2009 anlände den 9 april, medan den sista isen fortfarande höll på att smälta bort. Den dök upp även nästa dag. Men då dök det också upp ytterligare en svan som genast såg till att jaga bort den som kom först. När jag gick ner för att titta efter upptäckte jag att den kvarvarande svanen var Aloe, den gamle svanen i sjön.

Aloe och Svea
Aloe stannade sedan kvar i sjön. Han slog sig ner i sitt gamla bo. Han började förbättra det trots att hans tidigare erfarenheter borde visat honom att det låg alldeles för farligt till. När han inte byggde simmade han runt i sjön och markerade verkligen sin närvaro och sitt revir. När andra svanar kom var han snabbt där och jagade bort dem.

Den 20 april dök det upp fyra andra svanar på en gång i Trekanten. Aloe attackerade naturligtvis omedelbart de två hanarna. Efter över en halvtimmes kamp gav de nyanlända hanarna upp och flög iväg. En av honorna följde med dem.

Men den andra stannade kvar. Aloe närmade sig henne försiktigt och efter några timmars uppvaktning börja de simma allt närmare varandra.kvar. På så sätt blev den nya svanen kvar. Det är enklare att skriva om henne om hon har ett namn. Så jag döpte henne till Svea.

Aloe byggde ivrigt på sitt bo i förhoppning att det skulle bli deras gemensamma. Han markerade tydligt sitt revir kring boet, inte bara mot andra svanar utan även mot förbipasserande hundar. Han höll alltid ett vakande öga på dem, särskilt de som gick lösa. Visade de alltför stort intresse för boet gick han genast till attack mot dem. Det spelade inger roll hur stora de var. Aloe tornade upp sig, tog sats, bredde ut vingarna och rusade rakt på hundarna med stor aggressivitet. Och vid de

tillfällan jag såg dem vek hundarna undan och sökte skydd hos sina mattar och hussar.

Aloe går beslutsamt upp
på stranden...

...och tornar upp sig mot hunden

Han vänder segervisst hunden ryggen

Svea däremot var sällan vid boet. Hon simmade hela tiden runt sjön på jakt efter att bli matad. När hon närmade sig boet simmade Aloe ofta ut för att möta henne. Men hon brukade då ta en annan riktning och undvika honom. Men då och då var de ändå tillsammans vid boet.

Vi, som vet vad som hänt tidigare, var bekymrade för vad som skulle hända om de fick ägg. Stadsdelsför-valtningen var så bekymrade, att de den 6 maj skjöt ut hela boet med en maskin till vad de bedömde som ett betryggande avstånd. Aloe accepterade detta och fortsatte att reparera boet efter flytten och bygga vidare på det.

Men tiden gick och det blev inga ägg i boet. Mot slutet av maj började Aloe också ge sig ut på turer runt sjön, ibland tillsammans med Svea, ibland på egen hand. De stannade kvar i Trekanten utan att häcka fram till månadsskiftet juni-juli. Sedan drog de någon annanstans, åtminstone för ett tag. Utan ungar är de ju inte helt bundna till Trekanten. Men jag är övertygad om att åtminstone Aloe då och då liksim tidigare år kommer att återkomma för att se till att inga andra svanar etablerar sig i sjön. Det här är ju ändå "hans sjö".

"Höstsvanen"
Sedan Aloe och Svea lämnat Trekanten var det tomt på svanar ända fram till den 29 augusti. Då dök det upp en svan som var nästan lika stor och grann som Aloe. Men den här var inte ringmärkt. Den betedde sig inte heller lika säkert som Aloe. När man sträckte fram bröd till den stannade den i början upp en bit bort och fräste. Senare började den ta brödet ur handen men ivrigt och ängsligt. Den högg ofta över hela handen, inte med samma precision som Aloe.

Den 9 september fick den sällskap av en annan svan, men det blevr högst tillfälligt.

Med tiden lugnade den ner sig. Den slog sig ner i Matningsviken, som den sällan lämnade. Den låg oftast kvar i vattnet när den blev matad. Tydligen fick den tillräckligt med mat utan att vara framfusig. Under en stor del av hösten hade den också sällskap i Matningsviken med en ensam kanadagås.

När isen lade sig på Trekanten den 18 december drog sig svanen tillsammans med de flesta andra fåglar, som brukade hålla till i Matningsviken till en liten öppen råk vid Trekantsstranden. Under eftermiddagen, när även den råken frös igen lämnade de alla sjön.

Den "sjuka" svanen
På Lucia såg jag från mitt fönster ytterligare en svan vid Matningsviken. Den verkade dock inte söka sällskap med "Höstsvanen".

När jag den 16 december gick ut på promenad låg den svanen i vattnet utanför Fiskevården. När jag stannadeför att byta batterier i kameran missuppfattade den det. den trodde att jag skulle mata den.

Den kom då springande upp från vattnet och lade sig platt på magen och såg utmattad och sjuk ut på gångvägen mitt framför mina fötter. När jag sedan tog fram lite bröd åt den liggandes. När jag backade och försökte fotografera den for den upp med full fart och försökte äta upp kameran. Då såg den inte det minsta sjuk ut.

När jag kom tillbaka en timme senare låg den fortfarande mitt på gångvägen och såg utmattad ut. folk omkring pratade om att kalla på djurskyddare för att ta hand om den. Den fick lite mer bröd av mig och precis som förra gången blev den plötsligt mycket framfusig när brödet var slut.

När jag kom ut två dagar senare, medan isen lade sig över Trekanten, hörde jag att den även under gårdagen hade betett sig likadant. Det var tydligen en utstuderad taktik från svanens sida. även då hade man kallat på djurskyddare, men jag vet inte om de kom.

Nu låg den i stället i en liten råk i isen vid stranden. Den måste hela tiden hålla sig i rörelse och trampa sönder nyfrusna isflak för att inte råken skulle frysa igen. Senare under eftermidda-
gen försvann den tydligen från sjön.