Svanarna i Trekanten 2012

Den första knölsvanen kom den 21 april

Den 21 april såg jag en ensam knölsvan vid Trekantsstranden. Den stanna kvar i sjön till dagen därpå. Men den 29 april dök det upp ett svanpar som stannade. Med tanke på hur de betedde sig antog jag att det var förra årets par, Svante och Sara, som kommit tillbaka i år igen.

Årets första knölsvan nära de senaste årens svanbon

Knölsvanarna ruvade

Den 6 maj såg jag att svanarna hade inrett ett nytt bo i strandkanten mellan Matningsviken och Grillplatsen. Jag kunde senare konstatera att det fanns minst fyra ägg i boet. Såvitt jag kunde se var det mest Sara som ruvade. Svante avlöste nog då och då, men annars föredrag han att glassa och bli matad vid Trekantsparken eller Matningsviken.

Det fanns minst fyra ägg i boet

Knölsvanarna fick fyra ungar

Jag såg svanarna ruva i boet den första gången den 6 maj. Det borde inebära att äggen skulle kläckas omkring eller strax efter mitten på juni. Fram till dess var det oftast Sara som ruvade även om Svante då och då hjälpte till, som fram-går av den här bilden på en vaktavlösning. När Svante inte ruvade låg han ofta på land eller tiggde mat långt från boet.

Vaktavlösning i ruvandet

Den 17 juni var det dags. Då tog jag den här blden på de då helt nykläckta ungarna. Några hade inte ens torkat dunen efter vistelsen i äggen. Den första bilden på de nyfödda svanungarna

Under resten av månaden höll svanfamiljen oftast till i Sjögräsbältet utanför Badet. Svante började då i allt större utsträckning ligga en bit ifrån resten av familjen. Men varje gång de närmade sig land - som i den här filmsnutten från badet - var Svante med och fattade posto mellan ungarna och eventuella människor där.

Fler bilder från svanungarnas första veckor hittar du här.

Svanfamiljen flyttade till Sportfiskarna
Svanfamiljen förändrade sina vanor och förlade sitt huvudkvarter till grässluttningen nedanför Sportfiskarnas hus. Där tillbringade de oftast nätterna och stora delar av dagen. Däremellan gjorde de utflykter till de numera två sjögräsbältena i sjön eller till andra stränder, där de blev matade. Svante låg ofta en bit ifrån resten av familjen men skyndade till när de närmade sig land för att vara beredd att skydda de små.

Svanungarna, nu inte längre så ulliga och gulliga

Svanungarna försvann - den ena efter den andra...
Den 3 augusti rapporterades det under iakttagelser från besökare att en av de fyra svanungarna då saknades. Den 7 augusti rapporterades ytterligare en unge försvunnen. Den 20 augusti kunde jag konstatera att det då bara fanns en svanunge kvar. Under hela den här tiden noppade sig svanungarna oavbrutet och såg avmagrade och tufsiga ut. Så här kunde det se ut.



Jag och andra besökare satte detta i samband med dödsfallen och trodde att ungarna drabbats av parasiter eller dyligt. En annan besökare påpekade dock att svanungarna brukar rugga så här års och att detta var orsaken till beteendet och det anskrämliga utseendet på svanarna.

Den 27 augusti fick jag dock beskedet att alla tre försvunna svanungar hittats av Sportfiskarna och skickats in för obduktion. Den preliminära obduktionsrapporten från de två första visar att de såvitt man kunde se inte utsatts för något yttre våld. Däremot hittade man fisklinor i deras magsäckar och dessutom runt halsen på den ene. Det kan på något sätt kan ha medverkat till deras död. Förhoppningsvis kan den pågående analysen av de prover man tagit ge ett närmare besked.

Även om vi inte har de definitiva beskeden ännu känns det ganska bra att slippa spekulera över tänkbara orsaker och att svandöden troligen inte orsakats av någon illvillig människa eller lösspringande hund utan har orsaker, som verkar mer naturliga med tanke på de aktivteter som bedrivs runt sjön.

...men en blev kvar
Samma dag träffade jag på hela svanfamiljen vid stranden av Trekantsparken. Ruggningen var tydligen nu helt avslutad. Den kvarvarande ungen hade en slät och vacker dunig fjäderdräkt. Ungen såg mycket välnärd ut och hade växt betydligt den sista tiden. Den var nu nästan lika stor som de vuxna svanarna. Den såg också ganska pigg och självsäker ut då den alldeles ensam gick upp på land medan föräldrarna låg kvar i vattnet. Det gav ganska stort hopp om att det ska gå bra för den i framtiden. När jag började tro att den skulle överleva döpte jag den till Svenne.
Svenne såg ut att vara vid gott hull och självsäker när den ensam kom upp på land

Knölsvansungen växte till sig
Svenne växte successivt till sig så att den vid månadens slut var nästan lika stor som föräldrarna. Den såg mycket välnärd ut med en slät, fin fjäderdräkt. Den började bli mer och mer självständig och röra sig allt längre från föräldrarna. Den här filmen tog jag vid Sportfiskarnas brygga den 24 september.



En av de vuxna svanarna, jag tror att det var Svante, gjorde långa utflykter på egen hand. En dag kunde jag inte ens hitta honom kring sjön. Men oftast dök han upp och var med familjen när de vistades nära människor, t ex när de blev matade.

Den sista svanungen försvann och därefter även de vuxna knölsvanarna

Den 1 oktober saknades den sista svanungen. Jag vet inte vad som hänt. Den mest positiva tolkningen är att den redan var flygfärdig, frigjort sig från färäldrarna och flyttat till andra svanar. Några dagar senare var även föräldrarna borta. men de brukar ju flytta härifrån när ungarna inte längre finns kvar här.

Svante och Sara i Badet utan unge