Introduktion till mer om fåglarna

Här finns beskrivningar av fåglarna kring Trekanten ur ett litet annat perspektiv. Här har jag följd främst svanar och sothöns mer individuellt sätt eller försökt fånga en speciell episod jag upplevt och fångat. I några fall är det PDF-filer med sådant jag tidigare skrivit i pappersform. Ett slags "Annat godis" fast inriktat just på fåglarna i Trekanten alltså. alla bilder på den här sidan är nu klickbara.

Ett år med svanfamiljen 2006
	När jag började fotografera livet kring Trekanten var naturligtvis sjöns svanar det mest tacksamma motivet. Jag följde dem det första året och skrev fortlöpande ner den här berättelsen i pappersform. Den finns nu här i pdf-format. Det året blev sannerligen inte så idylliskt, som det ser ut på den här bilden. Det blev snarare stor dramatik. Bilden visar svanfamiljen i juni 2006.

Svanarna i Trekanten 2007-08
	Även 2007 började med familjeidyll för Aloe och hans nya fru Elsa. Men idyllen avbröts av en plötslig katastrof. Den ledde i förlängningen till att sjön under sommaren i stort sett blev utan svanar. Men så småningom fylldes tomrummet ut av andra svanar, ensamma eller i par. Och Aloe kan man aldrig räkna bort när det gäller att räkna Trekanten som sitt revir. Bilden visar Elsa i boet i april 2007.

Svanarna i Trekanten 2009
	2009 anlände Aloe till Trekanten redan under islossningen. Han jagade bort alla andra svanhanar som dök upp. Svea blev dock kvar i sjön hos honom. Aloe byggde envist på sitt bo och jagade bort alla hundar från dess närhet. Men några ägg verkade det inte bli där. Svea gled mest runt i sjön på egen hand och föreföll ibland att undvika Aloe. Men oftast fanns de nog i närheten av varandra i alla fall. Bilden föreställer Aloe i försvarsposition mot en närgången hund.

Svanarnas kamp
	För Aloe, den gamle svanhanen, var Trekanten hans etablerade revir. I april 2007 höll han på med att bygga ett bo tillsammans med sin nya hona. Då dök det upp ett annat svanpar i andra ändan av sjön. Vad som hände då kan du läsa i den här berättelsen. Du kan också följa den i bilder i galleriet Svanarnas kamp om Trekanten. Bilden visar Aloe i attackposition under kampen.

En sothönsfamilj i Trekanten 2008
	Det var ovanligt många sothönspar, som häc-kade i Trekanten 2008. Här har jag särskilt försökt följa en av de familjer, som häckningen ledde till. Jag har särskilt försökt följa hur ungarna utvecklades under året såväl till utseende och storlek som till beteende. Och naturligtvis finns de andra sothönsen i Trekan-ten med i utkanten av berättelsen. Bilden är tagen första gången ungarna visades upp i Matningsviken.

Sothönsen i Trekanten 2009
	Det var ett ännu bättre år för sothönden 2009. Fem familjer, utspridda över hela sjön, lyckades få upp ungar 12-13 ungar till vuxen ålder. De höll först ihop familjevis, helst inne under de skyddande träden. Från och med juli-augusti samlades de dock alltmer ute i Sjögräsbältet. Under hösten lämnade de Trekanten successivt, men de sista sothönsen var kvar till december, då isen lade sig för gott. Familjen på bilden höll till kring grillplatsen.

Sothönsen i Trekanten 2010
	2010 blev ännu bättre. Nio föräldrapar lyckades få minst 45 ungar varav åtminstone ca 30 levde när sothönsen från och med juli-augusti samlades alltmer ute i Sjögräsbältet. Under hösten lämnade de Trekanten successivt, men de sista sothönsen var kvar till mitten av november, den första isen började lägga sig. Familjen på bilden höll till kring grillplatsen.

Kniporna i Trekanten 2010
	I april 2010 kom det ett par knipor till Trekanten. De stannade kvar några veckor och såg ut som om de skulle häcka här. Bl a utförde de en slags parningsdans. Men sedan försvann de. I juni kom honan tillbaka med fyra ungar. De stannade en tid och verkade hemmastadda medan ungarna utvecklades och blev skickliga dykare. Men sedan försvann de återigen helt och hållet. Jag tror att de häckat någonstans i närheten, t ex i Årstaviken och att det också var dit de senare försvann.

Strandskator och fiskmåsar i god grannsamverkan på taket
	I år häckade såväl ett strandskatepar som ett fiskmåspar på taket till Ahlsells vid Trekantsparken. De fick två resp tre ungar. I stället för strida inbördes om utrymmet på taket utvecklade de med tiden en god grannsamverkan så att såväl de vuxna som ungarna rörde sig över hela taket. De besökte t ex varandras bon. Fiskmåsarna överlät t o m sin barnpassning på strandskatorna medan de själva båda var ute och letade mat.

Lilla snöskatans första flygtur
	En dag i våras, när fåglarna i träden började bli flygfärdiga, såg jag den här snöskatsungen stå på gångvägen nedanför servicehuset. Den kun-de uppenbarligen inte flyga ännu, utan ropade på hjälp från sina föräldrar. Så småningom försökte den på egen hand ta sig tillbaka till boet. Hur det gick framgår av den här historien, som jag egentligen skrev till mitt barnbarn Axel, 5 år. Den finns i pdf-format så att du kan ladda ner den för att läsa som godnattsaga.