En sothönsfamilj i Trekanten 2008

Sothönsen kommer

I år landade den första sothönan i Trekanten den 1 mars. Sedan kom det fler och fler under mars och början av april, trots att det då och då låg en tunn isskorpa
ute på sjön. I främst Matnings-viken var det dock hela tiden isfritt. Vid den här tiden simmade sothönsen ibland omkring alldeles ensamma, ibland i grupper med varierande antal medlemmar. De höll till utefter alla isfria stränder eller ute vid Sjögräsbältet utanför Badviken. Där finns det gott om sjögräs, som sommartid växer ända upp till vattenytan. Sothönsen dök efter mat bland sjögräset eller på botten. De matades också av människorna kring sjön.

Sothönsen bygger bo

Fram emot mitten av april började sothönsen allt tydligare para ihop sig två och två och söka sig till mer skyddade områden för att bygga bo. Sothöns bygger vanligen sina bon i vassruggar för att skydda äggen och ungarna från angripare – främst måsar och rovfåglar, men också landdjur som rävar och ekorrar. Men i Trekanten finns inga lämpliga vassar. Här bygger sothönsen sina bon i trädklykor nära vattenytan på de pilar, som hänger ut över sjön. På så sätt får bona skydd såväl uppifrån som från land. Bona går att upptäcka från land innan lövsprickningen om man vet var man ska leta efter dem. I år såg jag sex sådana bon, spridda runt sjön. Som mest har jag sett sju bon. Det var år 2004. Sedan löven kommit är bona väl skyddade också för insyn.

Jag tänker här följa den familj, som hade sitt bo närmast Matningsviken. Det boet har funnits där i flera år. Sothönsen behövde alltså nu bara bättra på det lite grann innan det var inflyttningsklart. Redan den 26 april kunde jag se den ena av sothönsen i boet. Eftersom könen är lika och båda deltar i ruvningen och uppfostran av ungarna vet jag inte vem av föräldrarna det var. Men alltse-dan dess såg jag alltid den ena föräldern i boet medan den andre var ute och åt.

Ungarna visas upp

Den 19 maj dök båda sothönsen upp vid Matningsviken med sex nykläckta ungar. Dessa hade spretiga dundräkter på kroppen och något som mest liknade röda punkfrisyrer på huvudet. Benen skiftade också i rött.

Ungarna höll sig hela tiden i skydd under eller nära uthängande pilgrenar. Föräldrarna vakade noggrant över dem. Kom någon för långt ut hördes ett kort varningsrop från något av dem. Dessa i sin tur var annars i full färd med att dyka efter mat på bottnen eller ta hand om brödsmulor, som slängdes ut från stranden. Det mesta de fick matade de ungarna med. Dessa verkade redan från början att äta allt de fick. Efter en stunds ätande simmade alla iväg tillbaka till boet igen.

De närmaste veckorna såg jag antingen hela familjen eller en av föräldrarna kring Matningsviken. Med lite tur kunde jag då också se den andre föräldern med ungarna i boet. Eller också höll hela familjen till under pilarna på jakt efter mat till ungarna.

De vuxna sothönsen kunde ofta bli mycket aggressiva i sina försök att hålla andra fåglar långt borta från såväl boet som ungarna. Jag såg sothönsen attackera såväl gräsänder som måsar som råkat komma för nära. Ja t o m svanar jagade de bort. Och svanarna flyttade alltid snällt på sig! Däremot såg jag aldrig sothönsen ge sig på kanadagäss. Där gick tydligen gränsen. Kom gässen för nära var dock föräld-rarna noga med att hålla sig och ungarna på behörigt avstånd från dem och att de båda själva skulle ligga mellan dem och ungarna. Den här aggressiviteten gav tydligen utdelning, för så vitt jag kunde se blev alla sex ungarna i den här familjen vuxna. Det tror jag är ganska ovanligt.

Ungarna växer upp

Vartefter ungarna växte till sig i storlek, lämnade de i allt större utsträckning skyddet från grenverket och gav sig upp på land eller ut på öppet vatten – dock aldrig mer än några meter från skydd. Simturerna utsträcktes efter hand utefter Trekants-
stranden på andra sidan Mat-ningsviken. Där såg jag t ex alla sex ungarna försöka tränga sig upp på en trädgren i vatten-brynet. Grenen var för liten så att den siste måste puffa ner en annan för att få plats. Och så höll de på ett tag och lekta ”Hela havet stormar” eller vad det var.

När vi kom in i juni började ungarna i allt större utsträckning kunna söka sig mat själva. De höll sig dock hela tiden i när-heten av föräldrarna och matades fortfarande också av dem. Mot mitten av månaden gav sig hela familjen ut på utflykter på helt öppet vatten till Sjögräsbältet och Badviken. De spretande fjunen på ungarna började ersättas av en slätare, men fortfarande grå fjäderdräkt. Den röda färgen försvann helt från huvud och ben medan bröstet och halsen blev ljusgrå.

I slutet av juli började ungarna ge sig ut på egen hand till Sjögräsbältet. De kom dock alltid tillbaka till föräldrarna när dessa kallade. Nu var ungarna nästan lika stora som föräldrarna. Fjäderdräkten började mörkna och den vita pannskölden att sakta utvecklas. Den var väl fullt utvecklad i mitten av augusti. Men det vita på bröstet försvann inte förrän i september.

Ungarna lämnar föräldrarna och Trekanten

Mot slutet av augusti föreföll det som om alla sjöns kvarvarande sothöns – fyra vuxna och ett tiotal ungfåglar – att samlas vid sjögräsbältet. Där fanns det uppen-barligen gott om bete för dem. Det gick inte längre att skilja ungfåglarna från de
vuxna eller vem som hörde till vilken familj. Och under septem-ber verkade ungfåglarna lämna Trekanten för att träffa andra unga sothöns på annat håll. Kvar var bara de två föräldra-paren. De höll oftast till vid Sjögräsbältet, men de rörde sig också runt till alla stränderna. Och jag antar att åtminstone några av dem kommer att stanna kvar här till dess isen lägger sig eller det av annan anledning blir svårt att få tag på mat här. Så har de gjort tidigare år.

Den här sothönsfamiljen hade alltså klarat den här häckningen mycket bra. Det-samma gällde den familj, som häckade vid Trekantsparken och som fick minst fyra ungar upp till vuxen ålder. Jag såg ytterligare två eller tre sothönsfamiljer med nykläckta ungar, men dem såg jag aldrig växa till sig. Sannolikt dog alla ungarna av olika anledningar. Och så vitt jag kunde se flyttade då de vuxna sothönsen till andra platser.

Häckningen år 2008 ledde alltså, så vitt jag kunde se, till att det föddes upp ett tiotal nya sothöns i Trekanten. Som överlevde till vuxen ålder. Det tror jag är ett ovanligt bra resultat.