16 juni, Runt Trekanten

Det var en solig men rätt kylig och blåsig dag. Marianne och jag kom iväg på vår promenad framåt tretiden. Aloe stod och putsade sig vid Fiskevården. Lite längre fram på gångvägen letade en pilfink och två gråsparvar mat. Det var första gången jag såg arterna tillsammans här, vilket annars brukar vara vanligt. En andhona låg och vilade sig i gräset med sin rätt stora kull. Ungarna hade växt rejält sedan jag såg dem sist.

Vita näckrosor blommade utanför pilarna efter badplatsen. En ensam sothöna simmade i Blommensbergsviken. Den föreföll oväntat skygg och skyndade sig över de öppna vattnet mellan pilarnas grenar. En sädesärla trippade på gångvägen där.

Vi gick upp emot hackspettboet. Redan på sluttningen såg vi honan tillsammans med en av ungarna. Den verkade knappt flygfärdig, när den vingligt flög ner från en låg tallstam till marken. Det tog tid innan den hunnit samla ihop sig för att följa honan till en annan tallstam i närheten. Där fick den lite mat medan honan stressad försökte få den högre upp i trädet. När jag bytte plats för att se bättre flög honan ljudligt iväg bortåt sjön. Ungen blev kvar i trädet. Den försökte gömma sig bakom trädet så att jag inte skulle se den. Jag tog några bilder och gick upp emot boet för att lämna dem ifred. Under en tall nära boet låg en annan hackspettunge död på marken.

Vi följde bäcken ner mot gångvägen. Där höll fyra talgoxungar på att leka bland trädgrenarna. De flög runt och slog sig ner på grenar, kvistar eller t o m blad såg det ut som. Ofta blev de hängande upp och ner. Men det var säkert nyttiga övningar för att klara framtiden.

Bakom oss rörde sig en nästan vuxen fågelunge. Det var troligen en koltrast. Lite längre fram satt en rödhake på gångvägen.

Det började bli en tung högsommargrönska på sluttningen. Lövverket skuggade effektivt skogsmarken, så att den fortfarande var täckt av torra löv. I vägkanterna var dock blomsterprakten desto större. Marianne plockade en vacker liten sommarbukett på hemvägen.

På kvällen tittade vi på www.kabisa.se för att se om det fanns något nytt om svanarna. Det fanns det. Där framgick det att honan dött några dagar efter det att äggen krossas. Hon skulle obduceras för att ta reda på dödsorsaken. Efter allt som hänt bedömdes det att Aloe nu var i riskzonen. Med hjälp av dem som tidigare tagit hand om honom transporterades han den 5 juni till Vindö/Djurö för att han skulle börja ett nytt, säkrare liv där.

Det ville han dock inte. På morgonen den 7 juni var han tillbaka igen. Han hade då flugit ca fem mil för att komma hem igen. Det var därför vi kunnat se honom de sista dagarna också.

PS. När jag lägger in den här sidan på hemsidan i maj 2009 upptäckte jag att det fanns en utmärkt bild på en svarthätta bland mina bilder från den dan. Men jag hade inte kunnat identifiera den då. Den är tagen vid Svanboet, just där man nu kan höra - och kanske få se - en svarthätta.