Petra


Turen till Petra gick via Desert Highway till vad som brukar kallas Konungarnas Väg. Det är den urgamla karavanvägen från Egypten norrut mot Babylon, senare mot Damaskus och Bagdad. Där har den anknutit till den östvästliga handelstraden Sidenvägen från Europa till Kina och Indien. På så sätt har den varit en del i ett nät av handelsvägar, som omfattade hela den då kända världen. Namnen Konungarnas Väg har den fått därför att den löpte genom en rad små kungariken omnämnda i Bibeln såsom Ammon, Moab och Edom.

Vägen följer dalgångar uppåt mot bergsryggen, som löper öster om Wadi Arabah. Från höjderna har man här och var fantastiska utsikter över dalgångarna. Att kara-vanvägen går så pass högt kan förklaras av att det här är svalare än i dalarna. Även om det var svårt att se det nu måste det här, i vart fall tidvis på året, finnas tillgång till vatten. Vi såg överallt kring vägen torra åkrar, som var plöjda och förberedda för vetesådd när regnen kommer. Här och var låg också byar. Vi for således fram genom ett jordbruksland även om det nu var torrperiod.

Vi kom fram till en liten stad, som hette Wadi Musa, Moses Dal. På en höjd i närhe-ten påstods Moses bror Aron ligga begravd. Vi tog där av på en liten väg mot Petra. Den var alltså huvudstad i det Nabateiska riket. Nabatéerna var ett arabiskt folk som talade arameiska, men hade ett eget alfabet. De var ursprungligen nomader, som bl a levde på att plundra karavaner utefter Konungarnas Väg. På 500-talet f kr kom de att grunda ett rike, som omfattade södra delen av nuvarande Jordanien och Israel.

De förlade sin huvudstad till Petra. Den ligger i en djup dal nära Wadi Musa. Enda ingången till staden är en mycket djup, mer än två kilometer lång ravin, kallad Al-Siq. Staden var alltså väl skyddad mot angrepp. En framstående ingenjörskonst vad gäller vattenbyggnad gjorde att staden och dess omgivningar hade god tillgång till vatten genom kanaler och vattenled-ningar. Tillgången på vatten tvingade karavanerna att pas-sera nära staden. Nabatéerna tog då naturligtvis tull och betalt för vattnet. Det blev också en naturlig handelsstation. På så sätt skapades här en välmående och blomstrande stad, som hade sin största blomstring århundra-dena före och efter Kristi födel-se.

Staden intogs av romarna 106 e kr. Även om staden började förlora i betydelse fortsatte man att här samla rikedomar från handeln. Först när araberna på 600-talet erövrade området förföll vattenanläggningarna och staden förlorade intresse och föll i glömska. Endast ett fåtal beduiner i trakten kände till den och använde den som offerplats innan den återupptäcktes av européerna på 1800-talet. Den har sedan grävt ut och delvis restaurerats så att den numera ingår i Världsarvet och räknas som ett av världens nya sju underverk.

Bussen stannade vid ett besökscenter. Därifrån vandrade vi de ca 800 meterna till det första större monumentet, Obeliskgravkammaren. Den var från första århundra- det e kr och bestod, liksom de flesta av monumenten, av gravkammare utgrävda i klipporna av sandsten. De flesta av dem hade vackra fasader uthuggna i klipp-väggen. Namnet har den fått från de fyra uthuggna obeliskerna överst på fasa-den.

Strax bortanför gravkammaren kom vi in i ravinen, Al-Siq. Det är en helt naturlig ravin, på sina håll bara några meter bred. Klippväggarna är helt lodräta, upp till 80-90 meter höga. Den har ursprung-ligen skapats som en naturlig spricka i berget, som med hjälp av vatten utvid-gats och formats till vad den nu är. Såvitt jag förstod var det enda nabatéerna gjorde med den var att jämna till golvet. Och att på en del ställen göra inskrip-tioner eller utsmyckningar, t ex i form av kameler.

Ravinen mynnade ut i en lite vidare dal. Rakt fram, så att man såg den genom slutet på ravinen, låg den s k Skatt-kammaren. Det är väl den mest kända och avbildade byggnaden i Petra. Den är ca 40 meter hög och uthuggen i flera våningar. Trots namnet är även den troligen en gravkammare, sannolikt för någon av de nabatéiska kungarna. Vi fortsatte ”fasad-gatan” ned mot teatern. Gatan var kantad av klippgravar i såväl romersk och gre-kisk som nabatéisk stil. Vid slutet av den låg en amfiteater uthuggen ur klippan. Den nedre delen var från nabatéisk tid och rymde 3 000 åskådare. Teatern låg då omgiven av gravar och offerplatser och spelade en viss roll i religionen. Under romersk tid utvidgades den med den övre delen och ett nytt scenutrymme och tog då 7 000 åskådare.

Lite längre fram och på en högre nivå än den gamla huvudga-tan vi nu följde, var fyra kunga-gravkamrar uthuggna ur bergssidan. De syns bakom kamelryttarna på bilden och bru-kar - från höger till vänster på bilden - kallas Urn-, Siden-, Korinthiska och Palatsgrav-kamrarna.

Vi tänkte besöka dem på återvägen men hann tyvärr inte då. Vi fortsatte nu fram till den del av staden där folket bodde. Vi följde huvudgatan – Pelaravenyn – mellan den allmänna brunnen och fontänen Nymphaeum och Dusharatemplet innan vi kom fram till restaurangen där vi åt vår lunchbuffé. Hela promenaden dit hade varit fyra kilometer lång och tagit två och en halv timme med guidning och fotografering.

När vi ätit färdigt hade vi inte tid för så mycket mer än att gå samma väg tillbaka till bussen för hemfärd.

By med veteodlingar
Wadi Musa
Huvudvattenledning in till Petra
Uthuggen vattenledning i bergväggen i Al-Siq
Obeliskgraven vid ingången till Al-Siq
Kameler i relief i Al-Siq
Besökarna kommer från hela världen
Amfiteatern
Urngravkammaren
Färgskiftningar i bergväggen