Wadi Rum

En dag gjorde vi en utflykt till Wadi Rum. Det är en högt belägen ökenslätt med tätt uppstickande bergstoppar, de högsta på över 1 800 meter. Det ligger några mil nordost om Aqaba. Hela Jordanien verkar ju vara ett ökenområde, men Wadi Rum anses speciellt även här. Hela området är naturreservat. En begränsad del är upplåten för turism. Intäkterna från den går till de nomadiserande beduiner som alltid bott och fortfarande bor här.

Vi for dit med buss utefter Desert Highway, den motorväg, som förbinder Jordaniens enda hamnstad Aqaba med huvudstaden Amman och vidare mot Damaskus och Bagdad. Man kan säga att den idag ersätter den urgamla karavanvägen Konungarnas Väg. Från motorvägen tog vi av på en mindre väg mot ett särskilt besökscentrum som anlagts i turistdelen av Wadi Rum.

På vägen korsade dit vi flera gånger Hedjasbanan. Det är en smalspårig järnväg från Istanbul till Medina på den Arabiska halvön som turkarna började anlägga 1909 som förlängning av Orientexpressen. Den skulle också ge dem bättre kontroll av de mest avlägsna delarna av det Osmanska riket. På den banan går numera all gods-transport norrut från Aqaba, som inte går på Desert Highway.

Från den vägen såg vi också en sandstorm, som drog fram norr om oss. Helt plötsligt försvann de bakomliggande bergen, som tidigare varit så tydliga.

Wadi Rum har urgamla anor. Där finns mer än 10 000 år gamla klippristningar. Den gamla karavanvägen från Arabien upp emot Palestina och Syrien gick igenom området. I det här området gick gränsen mellan Kung Salomos och Drottningen av Sabas riken. Det hade en viktig roll i Nabatéerriket från 700-talet f Kr fram till romarnas erövring kring Kristi födelse. Det var också en strategisk punkt i Det Arabiska Upproret mot turkarna under första världs-kriget. Genom Wadi Rum ledde Lawrence av Arabien tillsammans med emiren Feisal upprorsstyrkorna när de 1917 intog Aqaba. Staden var turkarnas viktigaste hamnstad söderifrån. Dess fall blev avgörande för den turkiska förlusten i området och Det Osmanska Rikets upplös-ning. Det är också här i Wadi Rum som större delen av filmen om Lawrence av Arabien spelades in.

Från besökscentret startade vi en jeepsafari ut i öknen. Den bestod av ett 15-tal jeepar, där vi turister satt på flaken. Vi startade vid turistcentret och gav oss ut i sanden. Vi såg tidigt vitsen med att åka i karavan. En av jeeparna fick nämligen motorstopp redan efter någon kilometer och blev stående. Nu kunde passagerarna fördelas på de andra jeeparna medan bilen bärgades.

Landskapet vi for igenom var ett av de vackraste ökenlandskap jag sett. Över de böljande sanddynerna i dalbotten reste sig lodräta granit- och sandstensklippor i gult, vitt, brunt och framför allt rött. Kom man nära dem såg man de mest fantastiska formationerna i stort och smått utmejslade i bergssidorna. Det fanns enstaka torra buskar i sanden. På avstånd kunde vi ibland se små beduinläger eller några kameler.

Tidigt på turen passerade vi den klippa, som givit namn åt Lawrence bok om sin verksam-het här ”Visdo-mens Sju Pela-re”. Lite senare stannade vi till vid ett par gamla klippristningar. I den ena forma-tionen ingick de 10 000 år gamla ristningarna och bestod mest av kameler och några jägare. I den fanns också några senare tillkomna texter på nabatéiska och arabiska. Intill fanns en annan lite yngre ristning.

Nästa stopp var vid ett av Lawrence läger i Wadi Rum, kallat Lawrence´s Spring. Det låg helt skyddat inne i en trång dal med helt lodräta bergväggar. Endast två smala, lättbevakade passager ledde in och ut ur dalen. När lägret användes låg en källa längst in i dalen. Den hade nu sinat. Här bjöds vi på ett mycket gott ”ökente”. När vi skulle ge oss iväg passerade en kamelkaravan igenom dalen.

Jeepturen slutade i en dalgång ute i öknen. Där slog vi oss ner på en bergssluttning och tittade på solnedgången i öknen. Solen gick ner redan vid fyratiden bakom en hög klippa på andra sidan dalen. Fast jag har sett vackrare solnedgångar.

Därifrån fick vi gå någon kilo-meter i sanden ner till det ställe vi skulle äta middag på. Matplat-sen var arrangerad som ett beduinläger med ett slags stort tält placerat utefter sidorna i en öppen fyrkant. De inre tältsidor-na kunde vikas upp mot ”gårds-planen” som tälten omslöt. På ”gårdsplanen” fanns också en öppen eld med bord och soffor i en vid ring runtomkring. Vid elden spelades levande arabisk musik men sång, en luta och två trummor. Den var faktiskt skön att lyssna till.

När mörkret lade sig serverades en buffé med arabiska rätter. Det var väl arrange-rat, det gick fort att hämta maten och den var god. Efter maten släcktes de flesta av ljusen ner så att man kunde luta sig bakåt och beskåda den stjärnrika natthimlen över öknen. Nymånen lös dock så starkt att den förtog effekten av stjärnorna åt det hållet.

Här blev vi hämtade med våra bussar för hemtransport. På vägen for vi igenom byn Rum. I alla områden med beduinbefolkning har den nuvarande regeringen anlagt sådana byar med skolor och social service. Här har man erbjudit nomaderna möj-lighet att bli bofasta och att själva ta hand om sin sociala och kommersiella service. Många har gjort det. Andra har blivit halvnomader, d v s de har flyttat in till byarna, men också behållit sina gamla hjordar, som delar av familjen följer på deras vand-ringar efter bete.