Nynäs
Vid mitten av 1800-talet växte en tämligen oplanerad och oreglerad småindustri- och bostadsbebyggelse upp i Årstadal. Det sträckte sig nästan ända fram till nuvarandeT-banestationen. Industrierna saknade ofta kapital och blev därmed dåligt underhållna. De var dessutom ofta starkt nedsmutsande och miljöförstörande. Avfall dumpades direkt i vattnet intill. Bostäderna var av dålig kvalitet för att bli så billiga att de som arbetade där kunde ha råd med dem. Det betraktades som ett slumområde.

När det vid slutet av 1800-talet skulle "saneras" för att ge plats för större och ekonomiskt starkare industrier - t ex Söderberg & Haak och på senare tid Vin & Spritcentralen - flyttade småindustrierna och kåkbebygglesen i stället över till andra sidan av Trekanten, till området som kom att kallas Nynäs. Området sträckte sig från Badviken till Matningsviken på min karta över sjön. Norrut bredde det ut sig upp på sluttningen till berget på andra sidan Lövholmsvägen. Här låg mer eller mindre provisoriska bostads- och industribyggnader i en salig röra.
Panorama från Nybohovsberget med sjön Trekanten nedanför och industriområdet
Nynäs vid sjöstranden (ca 1960)

Inom området fanns de mest skiftande verksamheter. De större och mer industriellt inriktade av dem hade ett stort behov av vatten, antingen för sina industriprocesser eller för att tippa sitt avfall, även vad som numera kallas miljöfarligt, i på ett enkelt och billigt sätt. Gifter från sådant förorenat avfall ligger fortfarande lagrade i sjöns bottensediment.

Här har bl a funnits Östberg & Lennarts-sons förnicklings-fabrik, Otto Dahl-ström & Co:s kaffe-rosteri, Lagerholms färgfabrik (för tryckfärger) samt Svenska kolsyre-fabrikens anläggning, som senare övergick till att bli ett garveri drivet av Frosts Hudar. I områdets östligaste del hade kafferosteriet och färgfabriken stora lagerbyggnader.

Frosts hudar på 1960-talet

Frosts Hudar 1960		Nynäsbon Hjalmar Björk framför Förnicklingsfabriken

I området låg också ett par stora hyreshus för boende. De två största kallades Sjuan resp Fyran och femman (det fanns två uppgångar i samma hus). Dessutom fanns en flera mindre, mer eller mindre villaliknande bostadshus med några få lägenheter i varje.

I ett av dessa mindre bostadshus, Tolvan, fanns också under en tid G.E. Larssons Wört & Limpbageri. Den en gång så kända Nynäslimpan bakades t ex där. Lokalen blev sedan en liten mekanisk verkstad. I ett annat, Gipshuset, låg ett litet bryggeri ägt av en tysk som hette Kolthoff. Insprängt i bebyggelsen fanns också lokal service såsom skomakerier, snickerier, livsmedelsaffärer, mangelbodar, tvättstugor o dyl, de senare naturligtvis nere vid vattnet.

Som mest bodde på (som det då hette) Nynäs några hundra människor. Kvarteret nynäs med Sannadalsplatån i bakgrunden. Olja av Gösta Nyrén 1929

Det finns ganska många beskrivningar om hur det såg ut, vilka som bodde här och hur det var att leva här under den tiden.

Linnéa Elvergård har i Hägerstens Hembygdsförenings årsskrift Hägerstensbygden 2000 berättat om hus och folk i Nynäs under 1920-talet under titeln ”Nynäs i början av seklet”. Hon har där också berättat lite mer om bageriet i Nynäs, som drevs av deras farfar och far.

Lars Isaksson har i artikeln ”Hus och folk på gamla Nynäs” berättat om sina barndomsminnen från området  främst på 1930-talet.

Birger Jansson har i Hägerstensbygden 2010 under titeln ”Nynäs, kåkstaden vid Trekanten” berättat minnen därifrån, främst från 1940-talet. Båda de två utgår i sina beskrivningar och numreringar från  bilden till höger, som också är hämtad från den senare artikeln.

Liljeholmen blev kring sekelskiftet 1800-1900 ett eget municipalsamhälle. Det kan vara orsaken till att att Liljeholmen hade ett eget litet Folkets Hus. Det var sedan 1904 inrymt i en gammal, mer eller mindre fallfärdig, byggnad i utkanten av Nynäs. Där inrymdes ett arbetarbibliotek. Men där fick också traktens föreningsliv, naturligtvis i huvudsak den framväxande arbetarrörelsen, tillgång till lokaler. Bl a spelades där teater. Men arbetarna kände sig obekväma i en "fin" inomhusteater. Därför inrättade man en liten folkpark med en utomhusscen kring huset.

När Brännkyrka socken inforlivades med Stockholm 1912 uppgick föreningen i broderföreningen i Stockholm. Den medverkade aktivt till inrättandet av Södra Folkparken eller som den också hette Västberga Folkpark. Sedan arbetarrörelsens verksamhet flyttades över dit övergick lokalen i Nynäs till att bli i huvudsak en biograf, kallad Slottsbion. Huset brann ner på 1940-talet eller något senare.

När det vid mitten av 1900-talet började planeras för en mer permanent bebygglese - en "sanering" av även detta område - fick byggnaderna förfalla för att senare rivas. Industrierna spriddes till andra liknande områden eller lades ner. Människorna flyttades också bort.

"Året är 1972 och invasionen har börjat" (Foto: Lars Isaksson)	Samma vy 2013. I förgrunden Anticimex byggnad från 1980-talet

Medan ännu några byggnader från gamla Nynäs fanns kvar blev de en realistisk kuliss i Bo Widerbergs film Joe Hill från 1970. De förfallna husen skulle föreställa "Lumberyard" och "Saloon".

idag finns bara två byggnader i området. Det röda huset till vänster på bilden är det f d bageriet. I förgrunden syns Anticimex vita byggnad från det 1980-talet. Den var en del av det nya, som skulle ersätta det som då blivit en "slum".

Bebyggelsen idag, 2006, i det gamla Nynäs

Jag avslutar med bilden till höger - en fin teckning av Nynäs omkring 1940. jag ser den som en kärleksförklaring till den tidsanda och livsstil som utvecklades här. Den hänger på väggen hemma hos Linnéa Elvergård, som liksom sin bror Åke är född i Tolvan och har bidragit med minnen och bilder till den här berättelsen. Har du bra skärmupplösning kan du se den numrering av husen som jag använt här, såsom Fyran, femman och sjuan.