7 juni, Vid Trekanten

Det fanns lite moln när vi gick ut för att bada och äta picniclunch, men de för­svann snabbt. Temperaturen låg väl mellan 25 och 30 grader.

Jag såg såväl svärdslilja som vitklöver för första gången i år på väg till badet.

Jag tog några promenader med kameran under eftermiddagen. Vid den första träffade jag på såväl sothönsfamiljen med sex ungar som andfamijen med fem i Matningsviken. Dit kom också de två kanadagässen förutom en del andra gräsänder och måsar. Vid grillplatsen fanns andfamiljen med sex ungar.

Medan vi solade flög hägern in mot plattformen. När jag tittade efter den hade den dock inte landat där. Troligen väntade den på andra sidan sjön på att det skulle bli mindre folk och måsar kring plattformen, för när vi gick hem var den på plats innanför staketet. Lågt över vattnet flög det en hel del svalor på jakt efter insekter.

På hemvägen träffade vi på en fiskmås med en skadad vinge. En kvinna hade hållit på i flera timmar med att ringa efter hjälp från djursjukhus, polis m m utan att något hänt ännu.

Dagen därpå såg vi samma mås på Sportfiskarnas brygga . Sen har vi inte sett den något mer.

Längst inne i viken vid Trekantsparken var det fullt med fåglar. Där fanns bl a sothönsfamiljen som boat närmast oss. Den var nu framme med fem ungar, betydligt mindre än dem i de andra familjerna. Där fanns också de två kanadagässen och gott om gräsänder och skrattmåsar. På land fanns stadsduvor, gråsparvar och några sädesärlor.

Men framför allt fanns det två svanpar där. Förutom vårt vanliga par fanns ett par med fjolårsungar. De var inte helt vita ännu. ”Vårt” par hade vingarna höjda för att skrämma bort dem. Så småningom började hanen aktivt attackera och jaga den andra hanen så att båda flög ut i bågar över vattnet. Så småningom fick det yngre paret ro på andra sidan pilarna.

Men här visade sig en tydlig men lite oväntad hackordning. Sothönsen attackerade ofta svanarna när de ansåg att ungarna var hotade. Och svanarna accepterade det och flyttade på sig, t o m genom att flaxa en bit bort om attacken blev för intensiv. Däremot kunde de samsas om de brödbitar de blev matade med.

Däremot hade sothönsen sådan respekt för kanada-gässen att de aldrig angrep dem. De försökte i stället simma runt dem för att komma mellan dem och ungarna, som oftast gömde sig under lövverket på en utstickan-de pil. Kanada-gässen flyttade dock motvilligt på sig när svanarna kom för nära dem.

Gräsänderna och skrattmåsarna höll sig på avstånd på vattnet eller – för skrattmåsarnas del – i luften, för att sedan försöka snappa åt sig sådant de andra missade. Och fåglarna på land – silltrut, fiskmås, skrattmås, stadsduva och gråsparv - tog det som hamnade där. Förutom att sothönsen ibland gjorde räder även dit för att få sin beskärda del.