Isbjörnsäventyr på Svalbard 1-9 juli 2012

När jag berättar om vår resa är ofta den första frågan: Svalbard, var ligger det? Jag börjar alltså med en karta där jordgloben ses rakt uppifrån med Nordpolen i mitten..

Till vänster ligger Kanada, till höger Ryssland, främst Sibirien. Rakt uppåt ligger Alaska och Sibiriens östra del. Rakt nedåt ligger Norra Västeuropa med bl a Sverige. Tänk dig att åka från Stockholm norrut så långt det går på Europas fastland, d v s till Nordkap. Sedan fortsätter du nästan lika långt till norrut. Då är du på Svalbard. Om du sedan fortsätter lika långt till är du på Nordpolen. Vi var som längst norrut ca 100 mil från Nordpolen. Det är inte längre än från Stockholm till Piteå.

Jordgloben sedd uppifrån

Svalbard

Svalbard är alltså en ögrupp i Arktis. Där råder ett arktiskt klimat. Större delen av ögruppen är täckt av inlandsisar och glaciärer. Men den varma Golfströmmen når ända dit upp och håller åtminstone västkusten på ögruppen med öppet vatten några måna- der på sommaren. Detta möjliggör att där finns världens nordligaste perma-nenta bosättningar. Läs mer

Större delen av ögruppen är täckt av glaciärer

Vår resa
Vår resa kallades alltså "Isbjörnsäventyr på Svalbard". Den arrangerades av ett företag i Göteborg, Polar Quest, som sedan många år specialiserat sig på resor i Arktis och Antarktis. Det här var tredje gången vi åkte med samma resebyrå på samma typ av resor.

Med expeditions-fartyget M/S Quest for vi utefter Svalbards västkust norrut upp emot packisen norr om ögruppen. Resrutten därefter bestämdes helt och hållet av isläget och vädret. Såväl kaptenen som guiderna hade stor erfarenhet av vad man kunde hitta på olika ställen och om hur man kom dit. Rutten på den här resan framgår av kartan här intill.

Vår resrutt

På lämpliga ställen, oftast två gånger om dagen, gjorde vi utflykter med gummibåtar, s k zodiaker. Ibland kunde vi gå iland och göra små utflykter inåt landet, ibland räckte det med att vi från zodiakerna kunde se på vad som fanns i packisen eller på land.

Landstigningarna varvades med föredrag och filmvisning ombord om det vi sett eller kunde få se under resan. Några exempel på det kan du se till höger.

Longyearbyen
Vårt Isbjörnsäventyr började alltså i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard. Dit kom vi vid midnatt efter en tre timmar lång flygresa från Oslo. Vi sov några timmar på det enda hotellet där innan vi begav oss ut på en promenad. Vi hade ju varit här förut så vi visste hur det såg ut och var man kunde få tag på det sista inför resan.

Longyearbyen har bortåt 2 500 invånare. Huvuddelen av bebyggelsen är från 1970-talet sedan flygfältet och universi-tetet anlades.Centralt genom bebyggelsen löper en huvudgata kring vilken alla butiker, serveringar, samlings-platser och adminstra-tionslokaler samlats. Husen är färgglada och harmonierar väl med naturen runt omkring. Läs mer

Huvudgatan i Longyearbyen

Efter en samling av resegruppen på det museum, som ligger i anslutning till univer-sitetet, promenerade vi till hamnen där den egentliga resan började.

Vårt expeditionsfartyg M/S Quest och livet ombord
Vårt expeditionsfartyg M/S Quest väntade på oss ute på redden. Vi transporterades ut till det i de gummibåtar, zodiaker, som vi skulle använda för kryssningar och landstigningar under resan. Men först måste vi lära oss en del säkerhetsregler för gummibåtarna. Men dem kände vi ju till efter våra tidigare resor.
Vårt expeditionsfartyg M/S Quest på redden i Longyearbyen

När vi kommit ombord blev det ny säkerhetsgenomgång och nya säkerhetsövningar innan fartyget fick lätta ankar. Vi fick också en genomgång av det aktuella isläget, vilket var väsentligt för vart vi kunde komma och vad vi skulle kunna få se. Mer om fartyget och livet ombord kan du läsa här.

Isfjorden och den ryska kolgruvan Barentsburg
Väl ute på Isfjorden var vi omgivna av delvis kala, delvis snötäckta fjäll. Vädret var grått, regnet hängde i luften. Det var ca 3 grader varmt. Runt omkring oss svävade och simmade fåglar. Vid ett tillfälle följde vi efter en flock med ett trettiotal vitvalar som besättningen siktat på avstånd. Äventyret hade börjat.

På kvällen lade vi till i Barentsburg. Samhället har vuxit upp kring en rysk gruva, som varit i drift i snart 100 år men som aldrig givit någon riktig vinst. Men genom den kan ryssarna markera närvaro på Svalbard och göra anspråk på kommande fynd av gas, ojla och mineraler.

Här bodde 4-500 personer i en ibebyggelse med en blandning av relativt moderna byggnader i typisk sovjetstil med äldre trähus-bebyggelse i olika stadier av förfall. Dominerande var ändå byggnader och anläggningar som hörde till gruvdriften. Läs mer

Den 226 steg höga trappan bidrog till ett ogästvänligt första intryck

Den internationella forskningsstationen i Ny Ålesund
Under natten stävade vi norrut utefter Svalbards västkust. På morgonen var vi framme vid dagens första landstigning, i Ny Ålesund. Även Ny Ålesund började som en kolgruva, men den gick i konkurs på 1960-talet. Sedan dess har här legat en internationell forskningsstations i Norska statens regi.

Här bodde ett tjugotal perso- ner året runt, men sommartid kunde det finnas ett hundratal forskare på plats. Ny Ålesund har varit utgångs-punkten för flera Nordpols-expeditioner, bl a av Amund-sen och Nobile. Här fanns värl-dens nordligas-te av det mesta, bl a hotell, postkontor och WC.

Världens nordligaste WC

vid vårt besök styrdes det mesta av silvertärnorna. Honorna låg på ägg på marken. Kom man alltför nära - och det gjorde man ofta - blev man attackerad av agressiva hanar. Ett paraply eller en höjd hand var det bästa skyddet för huvud och ögon.
Läs mer

Virgohamna och Smeerenburg, historiska platser
På eftermiddagen fortsatte vi ännu längre norrut till Danskön i nordvästra hörnet av Svalbard. Här var historisk mark, åtminstone med arktiska mått. Från Virgohamna startade S A Andrée år 1897 sin ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. På näset mitt emot låg på 16-1700-talen holländarnas centrum för valfångsten, Smeeren-
burg. Där växte upp en by eller stad, som på sommaren hyste upp till 12 000 människor, d v s mer än de flesta nordiska städerna på den tiden. Och visst var det mäktigt att besöka båda platserna med våra gummibåtar och se på spillrorna från Andrées ballonghus och husrester från Smeerenburg, men det största intrycket på den utflykten gjorde ändå den grupp knubbsälar, som vi passerade och som inte lät sig störas av vår närgångenhet och våra kameror. Läs mer
Knubbsälar, bekvämt utsträckta på klipporna, obekymrade om vår närgångenhet

Isbjörn, storsäl, fåglar och valrossar i packisen vid Sjuöarna
Nästa dag tillbringade vi i packisen vid Sjuöarna, de nordligaste av öarna i Svalbard. Det här var också resans nordligaste punkt, nära 81:a breddgraden, bara drygt 100 mil från Nordpolen. Vi började dagen med en kryssning med gummi-
båtarna inne i packisen. Båtarna tog sig fram i de råkar mellan isflaken, som ständigt bildades och slöt sig. Det fanns förvånansvärt mycket liv i isen, mest fåglar men också en och annan säl. Känslan av närhet till såväl dem som isen var påtaglig i våra små, låga båtarna. Vi gjorde också en landstigning på ett av isflaken.

Under lunchen upptäckte besättningen en isbjörn på långt håll i packisen. Fartyget styrde sakta ditåt genom drivisen. Isbjörnen upptäckte naturligtvis snart vår närvaro men lät oss komma så nära det gick med fartyget. När vi inte kom närmare gick i stället björnen oss till mötes för att se vad vi var för någonting. Den stod länge alldeles nedanför fördäck på fartyget och studerade oss innan den så småningom lufsade bort.

>

Isbjörnen alldeles nedanför fördäck

Dagen avslutades med fotografering av en flock valrossar, mest honor med ungar, i isen utanför Karl XII:s Ö. Läs mer

Isbjörnar och valrossar på Storöya
Nästa morgon inleddes med en kryssning med zodiakerna vid Storöya, en liten ö öster om Nordaustlandet. Där träffade vi på en sömning isbjörnshona med en fjolårsunge. vi fick gott om tid att studera dem på nära håll från våra gummibåtar.

På ön fanns också en flock valrosshonor med ungar. När vi kom för nära dem gav sig alla ut i vattnet. Inte för att de var rädda för oss visade det sig. De var snarare nyfikna och lade sig att titta på oss och verkligen visa upp sig. Läs mer
Valrossarna var nyfikna på oss

Isbjörn och fåglar i dimman kring Isispynten
På eftermiddagen gjorde vi en ny zodiakkryssning, den här gången kring Isispynten. Den låg tidigare dold under inlandsisen Austfonna. Vartefter isen smält bort de senaste åren har den frilagts och visat sig vara en egen liten ö.

Det blev en nästan spöklik tur i den mycket täta dimman. Vi kunde bara skymta drivande is och enstaka fåglar ända till dess vi mötte ytterligare en isbjörn. Den vankade omring på stranden och hittade något ätbart, kanske några ejderägg. Besättningen på fartygets brygga fick dirigera oss tillbaka med hjälp av radar och radio för att vi skulle hitta. Läs mer

Brednäbbad simsnäppa, en ganska ovanlig fågel även på Svalbard

Vattenfall från inlandsisen i Bråsvellbreen

Vid Bråsvellbreen är iskanten inte lika hög som på övriga delar av inlands-isen Austfonna. Därför rinner flera ytliga isälvar ut här med vattenfall från isytan. Vi väcktes redan vid halv sex för att vi före frukosten skulle kunna beskåda den till synes oändliga iskanten med de många vattenfallen medan vi passerade dem. Läs mer

Vattenfall i Bråsvellsbreens isfront

En flock med valrosshannar i en arktisk öken på Tyrellneset
En öken behöver inte alltid förknippas med hetta. Även extremt låg nederbörd kan ge ett ökenartat landskap, en arktisk öken. En sådan fanns vid Torellneset.

Där fanns också en flock med valrosshanar. De flesta av dem låg och slöande, tätt packade intill eller delvis på varandra. Några kivades men de flesta tycktes trivas ihop. Två av valrossarna simmade utefter stranden och undersökte våra båtar och oss, där vi stod på stranden. Läs mer.

En flock med valrosshanar i den arktiska öknen vid Torellneset

Tusentals häckande sillgrisslor på Alkefjellet
På eftermiddagen gick vi med fartyget utefter Alkefjellet, ett fågelberg med tusentals spetsbergsgrisslor häckande på små avsatser på den lodräta branten. Några beskådade dem på nära håll från vattenytan i zodiaker medan jag valde att i det ymniga snöfallet stanna ombord och se på dem från däck. Då kom jag också mer i jämhöjd med de flesta grisslorna. Läs mer En del av tusentals spetsbergsgrisslor på Alkefjellet

Blommor, glaciärer och fler isbjörnar i Raudfjorden

I Raudfjorden gjorde vi i strålande solsken en landstigning vid Kapp Svensksund där vi hittade de vanliga svalbards- bommorna på den steniga stranden. Vi for vidare med zodiakerna tvärs över fjorden mot ett fågelberg och en glaciär. Där träffade vi helt oförmodat på först en isbjörn, som roade sig med att åka kana på ett snöfält. Plötsligt såg vi två isbjörnar samtidigt.Den ena följde vi från zodiaken när den promenerade utefter stranden. Läs mer

Isbjörnen kanade nedför snöfältet

Massor av glaciärer och vittrutar samt en storsäl i Fuglefjorden
Solskenet höll i sig. i den närliggande Fuglefjorden kryssade vi med zodiakerna, omgivna av glaciärer på alla sidor. Kom man nära de lodräta isväggarna kändes båtarna mycket små. I vattnet fanns massor av vittrutar bland isflaken. På återvägen till fartyget mötte vi en storsäl. Läs mer Glaciärer kring Fuglefjorden

Tundramark med skärsnäppor på Prins Karls Forland

Vid vår sista landstigning på expedi-tionen - vid Selvågan på Prins Karls Forland - mötte vi ren tundramark. Den föreföll helt utan liv, men bland stenarna fanns en hel del blommor, gott om skär-snäppor och en och annan snösparv. Ännu en dag i strålande sol. Läs mer

Tundramark vid Selvågan

Isfjorden och Longyearbyen igen
Sedan var det dags för den avslutande återvägen över Isfjorden till Longyearbyen, där vi ankrade på redden. Sedan var det slut på det fina vädret. När vi i svinottan morgonen därpå lämnade Svalbard ösregnade det och sikten från flygplanet var helt obefintlig.

Så avslutades en fantastisk resa, som överträffade allt det vi drömt om och hoppats på. Möjligen hade jag velat se fler lunnefåglar och kanske fler blommor... Och alla bilderna här är tagna av mig eller Marianne om inte annat anges.