Aloe och Elsa

Isen låg tjock under hela februari. En bit in i mars började den att luckras upp av vårvärmen. Den 16 mars började det bli isfria områden utefter stränderna och den 26 mars var den i stort sett helt borta.


Redan den 21 mars kunde jag skymta ett svanpar borta i Badvi-ken. De fanns kvar där även dagen därpå. Då kunde jag konstatera att det var Aloe med hans andra fru, som hade döpts till Elsa. Med några korta avbrott under veckan därpå – då jag kunde träffa på dem i Häger-stenshamnen och Mörtviken – höll de sig sedan kvar i Tre-kanten. Den 27 mars kunde jag på avstånd fotografera dem under en parningsritual mitt ute i sjön utanför Badviken.

På långfredagen, den 6 april, började Aloe bygga ett nytt bo. Det låg nära deras gamla men ännu närmare stranden. Bara någon meter grunt vatten skiljde. Aloe låg i boet och makade upp mera vass till boet. Under tiden höll Elsa på att simma omkring och bli matad eller beta från bottnen. Dagen därpå såg det likadant ut.

Den 8 april utkämpades den stora svankampen om Trekanten, som jag skildrat på en särskild sida och i ett galleri. Där fick Aloe verkligen jobba för att freda sitt revir från inkräktare. Elsa fortsatte att simma runt och glassa och bli matad.


När jag gick förbi boet den 14 april stod Aloe fort-farande och plockade för att förstärka boet, men nu låg det två ägg under honom. Nästa gång jag passe-rade, den 22 april såg jag tre ägg. Nu var det Elsa som ruva-de. Det var det också den 25 april, men då hade man satt upp ett stort byggstaket runt boet för att skydda det mot störningar. Staketet följde gångvägen ett långt stycke och avslutade på båda sidor på djupt vatten ute i sjön.

Samma dag åkte jag bort på semester och kom tillbaka först den 25 maj. Dagen efter återkomsten gick jag ut för att se vad som hänt med svanarna. Hade de fått några ungar ännu? Men när vi kom till svanboet stod Elsa där i ett i övrigt tomt bo. Det fanns ett prydligt uppklippt fyrkantigt hål i staketet. Och människorna, som stod runt omkring, berättade att alla ägg – som nu var sex till antalet - var krossade. Stämningen var mycket sorgsen och samtidigt upprörd.

Efter det lämnade svanparet boet. De var dock kvar i sjön. Jag träffade på dem båda vid grillplatsen den 29 maj. Den 30 maj låg Aloe ensam utanför boet. Den 6 juni fanns inga svanar i sjön.

Svanfamiljens öde hade varit ett samtalsämne som engagerade alla som gick runt sjön. Alla pratade med alla för att få nyheter eller för att utbyta tankar kring dem. Det kändes nu som om en gemenskap och ett av årets nöjen nu tagits ifrån oss.

Naturligtvis spekulerades det mycket kring vad som egentligen inträffat. Många teorier framfördes men ingen vet med säkerhet vad som hänt. Därför vill jag inte själv spekulera här.


De närmaste veckorna efter det äggen krossats hängdes det upp blombuketter, teckningar och lappar på staketet på samma sätt som man numera brukar göra på platser där någon dött i en olycka eller blivit mördad. Det stod alltid många människor kring svanboet och visade sin sorg och utbytte tankar.

När vi gick in på www.kabisa.se för att se vad som hänt kunde vi läsa att Elsa dött några dagar efter det att äggen krossats. Det måste ha varit mellan den 29 och 30 maj. Efter allt som hänt bedömdes det då att Aloe också var i riskzonen. Han transporterades därför den 5 juni till Vindö/Djurö för att han där skulle börja ett nytt och förhopp-ningsvis säkrare liv.

Men Aloe ville annorlunda. På morgonen den 7 juni var han tillbaka igen. Han hade då flugit ca fem mil för att komma hem igen. Så den 16 juni kunde jag se Aloe stå vid fiskevården och putsa sina fjädrar.

Såvitt jag har förstått flyttade dock Aloe från Trekanten strax därefter. Han sägs i huvudsak ha hållit till kring Essingeöarna. Med glesa mellanrum har han dock gjort återbesök, såväl under hösten 2007 som under 2008. Vid besöken 2008 har han haft en ny - tredje - hona med sig.

Vid några andra tillfällen under 2007 såg jag också svanpar i Trekanten utan att kunna identifiera dem. Det kan också då ha varit Aloe med den nya honan.