Valskådning i Danmarkssundet 22-24 september

Vi lämnade Ittoqqortoor-miit och därmed Grönland relativt hasigt vid lunchtid med kurs tvärs över Danmarks-
sundet mot Island. Vi tittade ut från vårt lunchbord i aktern och såg den sista glimten av Grönland.

Skälet till brådskan var att väderlekstjänsten varnat för att ett djupt lågtryck, värre än det vi fått på överresan mot Grönland, var på väg söderifrån mot västra Island. Det beräknades komma fram dit om ett par dagar. Då ville kaptenen gärna ha kommit i hamn i Keflavik.

Vädret var tills vidare lugnt. I stället för landstigning fick vi göra ett studiebesök i fartygets maskinrum. Det var en annorlunda och spännande upplevelse. Jag önskar att jag hemma hade det lika rent som i maskinrummet här. Manöverrummet såg mer ut som en datahall.

På natten väcktes vi av ett utrop att vi nu kunde se norrsken. Jag gick upp på däck och kunde se två parallella, nästan vita, linjer tvärs över himlen. Det här norrskenet bestod alltså inte av färggranna rörliga gardiner som jag ibland hört talas om.

Danmarkssundet är känt som ett av de mer valrika vattnen i världen. Här kan man få se många sorters valar.

För att öka vår uppmärk-
samhet skulle den som först såg och rapporterade en blåval få en flaska äkta champagne. Blåvalen är det största djur som någonsin levat. Den kan enligt Nationalencyklopedin - varifrån också den här bilden är tagen - bli 30 meter lång och väga upp till 190 ton. Det finns numera bara några tusen blåvalar kvar utspridda över världshaven. Chansen att någon skulle vinna var således liten.

Däremot hoppades vi kunna se andra valar, kanske mest knölval och olika sorters delfiner. Sådana dök också upp på förmiddagen den andra dagen till sjöss. När det första utropet kom om delfiner föröver var jag nere i hytten. Allting var dock så förberett att jag snabbt kom upp på däck och kunde få med åtminstone en hygglig bild på en vitnosdelfin. Strax efter fanns ett par knölvalar ganska långt bort på styrbordssidan.

När jag sedan gick över till babordssidan stod Marianne redan där. Plötsligt ropade hon till att hon såg en stor val alldeles nedanför henne. Jag kastade mig fram och fick den här bilden på knölvalen som låg där. En knölval kan bli upp till 18 meter lång och väga upp emot 40 ton. Det var mäktigt att se den alldeles intill fartyget, som i sig inte ens var 50 meter långt. Jag kunde sedan följa den - och ytterligare en för de var två stycken -

med kameran ett bra tag innan de med kraftiga slag med stjärtfenan dök ner i djupet.

Den närmaste timmen tillbringade vi med att fartyget försökte följa de knölvalar - och ibland delfiner - som dök upp på ömse sidor om oss. Det var svårt att avgöra hur många det var sammanlagt. Ibland var det nog samma valar som återkom. I luften och på vattnet runt omkring oss fanns det gott om stormfåglar, trutar, gäss och t o m en havssula.

På eftermiddagen hade vi också en två timmar lång period som vi tillbringade med valskådning på däck. Så småningom kunde vi skymta Islands västra kust vid horisonten.

Plötsligt ropade guiden Sue, som stod bredvid mig: "Där är en blåval" och blev alldeles upphetsad. Jag tittade dit och såg valen. På det stora avståndet kunde jag tyvärr varken fotografera den eller ens avgöra sorten. Men när experterna senare tittade på de bilder som fanns var de övertygade: Vi hade faktiskt fått se en blåval!

Valskådningen avbröts först när det började mörkna och bli dags för middag.

Under natten följde vi Islands västkust för att på förmiddagen därpå kunna runda Snaefjellnes och sätta kurs mot Keflavik, dit vi anlände vid fyratiden på eftermiddagen. Vi kom således i hamn före den väntade stormen.

Stormfågel

Ung trut

Havssula

Valskådning i Danmarkssundet 22-24 september

Resan till Arktis

Gallerier