Kring Kejser Franz Josephs Fjord den 16-17 september

Vi väcktes tidigt för att kunna komma ut på däck och se soluppgången när vi stävade in i Franz Josephs Fjord på östra Grönland. Och det var det värt. Himlen var klarblå och det var vindstilla. Vi gick inne i en ganska smal fjord.

På båda sidor om oss reste sig rödaktiga berg med toppar på omkring 1 000 meter brant upp direkt från fjorden. Topparna var snöklädda där det inte var för brant. Vi såg inte solen ännu men de första solstrålarna nådde bergtop-parna. Här och var på bergssidorna låg molnstrimmor. Några isberg flöt i fjorden på båda sidor om oss.

Solstrålarna bredde ut sig nerför bergssidorna och så småningom kunde vi se solen stiga upp ur en dimbank i fjordmynningen. Grönland visade sig från sin allra bästa sida. Det blev inte sämre av att vi såg tre myskoxarnär högt uppe på bergsidan när vi ankrade upp utanför Blomsterbugten för den första landstigningen. De var de första myskoxarna jag någonsin sett, men det blev många fler efterhand. Jag blev omedelbart grönlandsfrälst.

Det första kända besöket i fjorden gjordes 1869-70 av en tysk expedition som försökte kartlägga Grönlands östkust. De kom dock bara åt att göra en skissartad karta över områden kring fjordmynningen. Men de gav fjorden dess namn. Den första riktiga kartläggningen av fjordsystemet gjordes av en svensk expedition år 1900 ledd av A G Nathorst på fartyget Antarctic. Under mycket svåra förhållanden lyckades de göra en kartläggning, som förvånansvärt väl stämmer överens med dagens satellitkartering. Därför har många namn inne i fjorden svensk anknytning. Sedan dess har fjordarna besökts av få forskningsexpeditioner och på senare år av enstaka mer turistlika expeditioner, som vår.

Vår landstigningar kring Kejser Franz Josephs Fjord
På den här kartan kan du följa våra färd och våra landstigningar i de olika fjordarna. Det blev sammanlagt fyra stycken med olika karaktär.

Blomsterbugten

Den första landstigningen var i Blomsterbugten mellan Gunnar Anderssons Land och Ymers Ö. Vi gick iland vid en fångshydda, som påminde oss om att de få personer, som lever på Grönlands östkust, livnär sig på jakt och fiske.

Som på alla andra landstigningar på Grönland drog en grupp iväg inåt landet för att upptäcka det som fanns där. Vi andra höll oss närmare land- stigningsplatsen och tog oss tid att njuta av upplevelserna och att fotografera mycket. Vi tog oss uppför en svag sluttning och fick därifrån inte bara en

vacker utsikt bakåt över fjorden. Även framåt fick vi en spännande utsikt mot en liten sjö, Noa. Marken var täckt av ett tunt snölager där dvärgbjörk och några vissnade blommor stack upp. På vägen kunde vi studera ytterligare två myskoxgrupper på bergssluttningen. Vi såg också spår av hare och fjällräv. Några snösparvar höll till uppe i passet.

Innan vi återvände till fartyget tog vi fem tysta minuter mitt uppe bland bergen. Radiokommunikation och kameror stängdes av och alla satt blick stilla för att undvika frasande kläder. Det var helt vindstilla. Därför upplevde vi verkligen den totala tystnaden. Under de fem minuterna hördes absolut ingenting. Även det var en speciell upplevelse för oss stadsbor.

Nanortalik

Från Blomsterbugten gick fartyget in i Antarctic Sund för nästa landstigning vid Nanortalik på Suess Land. Även här kunde vi redan från fartyget se en myskoxhjord på ett tiotal djur strax ovanför landningsplatsen. Först sedan vi kommit iland ganska nära dem började de dra sig bortåt.

Några hundra meter upp på sluttningen låg en gammal inuitbosättning med ett tiotal husrester. Hur gammal vet ingen. Husen var delvis ingrävda i sluttningen. De hade haft låga stenväggar och varit täckta av skinn eller dylikt över en stomme av valben eller drivved. Nu fanns bara vissa väggrester och en låg ingång kvar.

Från bosättningen hade vi - som vanligt började vi redan säga efter en halv dag här - en fantastisk utsikt mot Ymers Ö och Geographical Society Ö. Här såg vi också ett renhorn. Det måste vara mycket gammalt eftersom renarna försvann från det här området för 150 år sedan. En ensam raggfingerört trotsade den ankommande vintern och blommade fortfarande friskt.

Alpefjord

Under natten gick vi genom Antarctic Sund och via Kong Oscars Fjord och Segelsällskapets Fjord in i Alpefjorden. Men den tänkte jag berätta om på en särskild sida.

Kongeborgen

Den sista landstigningen i det här fjordsystemet gjorde vi vid Kongeborgen. Det är

ett stort bergsmassiv som reser sig direkt upp ur Kong Oscars Fjord till nära 1 900 meters höjd. Vädret var nu grått och disigt. Det övergick så småningom till snöfall och dimma. Marken var snöklädd. Vi landsteg även här vid en fångsthydda. Den långsamma gruppen gick på skrå utefter en liten bergvägg. Enstaka, vissnande blommor och grässtrån fanns såväl i snön som vid bergväggen. vi såg också enstaka snösparvar.

På kvällen stävade M/S Quest ut ur Kong Oscars Fjord mot det öppna havet utanför Liverpool Land.