Svalbard den 11-13 september


Svalbard - eller Spetsbergen, som ögruppen också ibland kallas efter den största ön i gruppen - ligger på 76-81 breddgraden, d v s relativt nära Nordpolen. Man kan få en uppfattning om hur långt norrut det är om man tänker sig att man åker från Stockholm till den nordligaste punkten på Europas fastland, Nordkap. Sen fortsätter man nästan lika långt till norrut. Fortsätter man ytterligare lika långt norrut befinner man sig vid Nordpolen. Att det över huvud taget går att leva där beror på att Golfströmmen sveper förbi och för upp varmt vatten som också värmer luften. Men livsbetingelserna är ändå mycket svåra för såväl djur som människor.


Ögruppen består mest av branta berg och glaciärer. Större delen av året är allt land täckt av snö. På vintern råder evigt mörker. Då lägger sig också packisen runt öarna.

Men under sommaren skiner solen dygnet runt. Snön försvinner och marken fylls av gräs och blommor, om än mycket små. Naturen lever upp och allt får ny energi.


Läs mer om Svalbarg i Nationalencyklopedien eller Wikipedia.

Longyearbyen
Ögruppen är sedan första världskriget internationellt territorium men administreras av Norge. Lokalstyret, som det heter, förlades till Longyearbyen vid Adventsfjorden. Det är nu världens nordligaste stad med ca 2 000 invånare.


Det finns en hamn och ett flygfält vid fjorden och spridda industrianlägg-
ningar runtomkring. På en liten yta ligger administ-rationen, hotell, restau-ranger, affärer (mest sport- och turistinriktade) samt annan service. Runt omkring ligger grupper av kedje- eller parhus med en relativt enhetlig men djärv utformning.

Daghemmen är omgivna av höga stängsel, inte för att hålla barnen inne utan isbjörnarna ute.

Allt omges av branta, upp emot 1 000 meter höga, berg. Den enda växtligheten är gräs och blommor. Nu fanns mest torrt gräs och polarull.

Landstigningar på Svalbard


Själva båtresan startade som sagt i Longyearbyen på Svalbard. Vi hade bara en dag på oss på ögruppen innan vi måste fortsätta mot Grönland. Fartyget gick ur Adventsfjorden och Isfjorden ut på öppet vatten. Sedan gck det genom Forland-sundet upp mot nordöstra hörnet av Svalbard. Där, intill den 80:e breddgraden och i närheten av Danskön, där Andrée år 1897 startade sin ödesdigra ballongflygning mot Nordpolen, fanns största möjligheterna att på så kort tid få se en isbjörn.

Vi gjorde vi två landstigningar där. Sedan begav vi oss iväg mot Grönland.


Vid den ena studerade vi Smeerenburg-glaciären från zodiakerna. Vi gick ganska nära den blåskimrande kalvningsytan och kunde ibland höra små kalvningar på avstånd. Vi gick också intill små isberg, som fanns i vattnet kring glaciären. Som avslutning gjorde vi en landstigning och gick upp en bit på glaciären.

Isbjörnsäventyr på Svalbard
Den andra var vårt isbjörnäventyr. Vill du läsa om det och se på bilder och filmer får du klicka här.