Bråsvellbreen, Torellneset och Alkefjellet


Den väldiga inlandsisen Austfonna sträckte ut sig längst hela Nordaust-landets sydöstra kust. Isfronten var oftast 30-50 meter hög och lodrät.Vi lättade ankar från Isispynten under natten i tid för att vi skulle passera Bråsvellbreen före frukost.

Bråsvellbreen, Torellneset och Alkefjellet

Vattenfall från inlandsisen i Bråsvellbreen
Vi väcktes redan halv sex så vi under en och en halv timme kunde betrakta det fantastiska sceneriet. Den mäktiga isfronten på Austfonda sträckte sig under hela den tiden så långt vi kunde se åt båda hållen. Här vid Bråsvellbreen var den något lägre än på omgivande avsnitt. Detta medförde att mycket av det smältvatten, som bildats på och i isen, fick sitt utlopp just här. Det skedde som på andra ställen i isälvar i tunnlar inne i isen i havsytan. Men här skedde det också i isälvar med mäktiga vattenfall från isens yta. Fler bilder på det hittar du här.
Vattenfall i Bråsvellsbreens isfront
Isfronten försvann i fjärran åt båda håll
Tunnelmynning på isälv
Vattenfall i isfronten

En flock med valrosshannar i en arktisk öken på Tyrellneset
Under frukosten fortsatte M/S Quest utefter Nordaustlandets sydkust till Torellneset. Där var det dags för en ny landstigning. Den skedde i ett märkligt landskap - en arktisk öken. Polarområdena tillhör ju generellt de mest nederbördfattiga områdena i världen. Den korta perioden med avsmältning av vatten från den sparsamma vintersnön och den obetydliga avsmältningen från inlandsisen är inte tillräckligt för att någonting ska kunna växa där. Resultatet är en ökenliknande terräng, dock utan ökenhetta.

Förutom den säregna terrängen föranleddes landstigningen av att det fanns en flock valrosshanar här. Ett par medlemmar i flocken mötte oss redan vid landstigningen. De följde noggrant våra rörelser och visade gärna upp sig när vi samlades vid stranden för att beskåda dem.



När vi tittat färdigt på varandra fortsatte vi, valrossarna för att undersöka våra båtar och vi mot deras kamrater, som låg och dåsade längre bort utefter stranden.


Vi stannade på behörigt avstånd för att inte störra flocken. En beväpnad guide slog sig ner lite framför oss.

Det fanns väl ett trettiotal valrossar i flocken. De låg tätt packade, delvis på varandra. Huvud-
sakligen låg alla stilla, men här och var utbröt små gruff om platser. Ingen tog någon notis om oss.

En flock med valrosshanar i den arktiska öknen vid Torellneset

På vår återväg till båtarna träffade vi återigen på de två valrossarna, som nu var på återväg ifrån dem.Fler bilder på dem hittar du här. Och här hittar du ett par filmsnuttar på valrossarna.

Tusentals häckande sillgrisslor på Alkefjellet
Från Torellneset fortsatte vi in mot Hinlopensundet. På Spetsbergsidan låg ett typiskt fågelberg med ett lodrät stup ut mot sundet. Fartyget gled sakta förbi berget och stannade också till en stund. Eftersom den nu hade börjat snöa ymnigt var det få som gick i båtarna för att se fågelberget på nära håll från vattenytan. Vi andra nöjde oss med att stå på däck med en bättre insyn i vad som hände högre upp på bergssidan.

I varje liten skreva på bergssidan fanns det spetsbergsgrisslor, tusentals som jag såg det. En del av dem såg ut att ruva på ägg, andra såg ut att bara stå där. ytterligare grisslor och andra fåglar fanns i luften eller på vattenytan.
En del av tusentals spetsbergsgrisslor på Alkefjellet
Spetsbergsgrisslor på och nedanför Alkefjellet

Här och var häckade också vittrutar. De såg ut att kunna leva gott på nedramlade och skadade grisslor. Det kunde vi se i vattnet nedanför. Fler bilder på fåglarna kan du se här.

.Snöfallet blev efterhand så tätt att man inte längre såg någonting. Då var det dags att kalla tillbaka gummibåtarna och fortsätta genom Hinlopensundet och vidare västerut. Under kvällen upphörde snöfallet och solen bröt igenom för första gången på expeditionen. Kontrasten mot snöfallet nyss var enorm.