Svalbard

Läge

På den här kartan ser man jordgloben rakt uppifrån med Nordpolen i mitten. Till vänster ligger kanada, till höger Ryssland, främst Sibirien. Rakt uppåt ligger Alaska och Sibiriens östra del. Rakt nedåt ligger Norra delen av Västeuropa med bl a Sverige.

Svalbard ligger mellan 76:e och 81:a breddgraden alltså mellan 110 och 160 mil från Nordpolen.

För att komma dit åker man från Stockholm norrut så långt det går på Europas fastland, d v s till Nordkap. Sedan fortsätter man nästan lika långt till norrut. Då är man på Svalbard. Om man sedan försätter lika långt till är man på Nordpolen.

Jordgloben sedd uppifrån med Nordpolen i mitten

Klimat
Svalbard är alltså en ögrupp i Arktis.

Där råder ett arktiskt klimat med en medel-temperatur som varierar mellan -20,7 grader (februari) och +4,4 grader (juli).

Midnattsolen lyser från slutet av april till mitten av september. Från slutet av oktober till mitten av februari råder polarnatt.

Högt stående midnattssol den 7 juli kl 24.00

På de här breddgraderna borde Svalbard vara infrusen i isen året runt. Det faktum att den varma Golfströmmen når ända hit upp medför ändå att ögruppens västkust är isfri några månader varje sommar. Den globala uppvärmningen som pågår medförde att praktiskt taget hela ögruppen hade isfria kuster i juli i år.

Geografi: Mest inlandsis och glaciärer

Stora delar av ögruppen är täcka av inlandsis, d v s nycket stora, relativt stillaliggande istäcken på flera hundra meters tjocklek. Austfonna på ön Nordaust-landet är den största inlandsisen utanför Antarktis och Grönland.

De flesta dalarna på ön är dessutom fyllda av glaciärer,
d v s mindre ismassor, som är på ständig, långsam drift mot havet.

Karta över Svalbard. Det vita är inlandsis och glaciärer

På de isfria områdena finns kala berg och tundramark. Här och var, t ex på Torell-neset på Nordaustlandet finns också arktisk öken, d v s extremt torr mark med sand och grus.

Växter och djur

På Svalbard finns ett fåtal arter blommande växter. Alla är extremt lågväxta. Purpurbräckan på bilden är den vanligaste och ganska typisk över hela ögruppen. Träd saknas helt.

På öarna häckar en del fåglar, mest alkor och måsfåglar. Spetsbergs-
grissla och vittrut är väl de mest typiska.

Purpurbräcka, en typisk Svalbardsblomma

Av däggdjuren i ögruppen och på isarna runt omkring tänker man väl mest på isbjörnar, men här finns också t ex svalbardsren och fjällräv. Vid kusterna och på packisen utanför ögruppen finns gott om sälar, t ex valross. I det isfria havet runt Svalbard finns olika valar, t ex vitval.

Historia och befolkning
På Svalbard finns p g a Golfströmmen de nordligaste permanenta bosättningarna i världen. Svalbard har sannolikt "sedan urminnes tider" besökts av enstaka fiskare eller säljägare. Officiellt upptäcktes Spetsbergen, som de då kallades, 1596 av den holländske upptäcktsresanden Willem Barents. När man i början av 1600-talet upptäckt att valar var vanliga i dessa farvatten kom många valfångare dit, särskilt från Storbritannien och Nederländerna. Efter en del stridigheter mellan dem delade man upp jaktmarkerna så att engelsmännen höll till i havet väster om ögrupen medan holländarna hade sin bas i Smeerenburg i ögruppens nordvästra hörn. Där kunde samtidigt finnas 2-300 fartyg med en sammanlagd besättning på mer än
12 000 man. När sälarna och valarna under 1800-talet nästan blev utrotade här i norr flyttades sådan jakt södrut, så småningom till områdena kring Antarktis.

Samtidigt började man finna ganska mycket kol på Svalbard. Efterfrågan i det skedet av industrialise-ringen medförde att man satte igång ett flertal kolgruvor på de ställen i ögruppen där kusten var isfri. De flesta av dem lades snabbt ned p g a bristande lönsamhet. Den enda kolgruvan som fortfarande brukas i någorlunda stor omfattning är den ryskdrivna Barentsburg.

Den ryskdrivna kolgruvan Barentsburg

Gruvdriften lade grund för mer permanenta bosättningar. Svalbards folkrättsliga ställning behövde därför regleras. Svalbard blev enligt ett fördrag från 1920 mellan intresserade stater ett internationellt område som administreras av Norge.

På öarna bor idag ca 2 800 invånare, de flesta i huvudorten Longyearbyen. Ca 400 personer är ryssar som mer eller mindre permanent arbetar på kolgruvan i Barentsburg. Några människor bor också relativt permanent i Ny Ålesund och Svea, som båda numera huvudsakligen är forskningsstationer. I övrigt finns inga fasta bosättnngar på ögruppen.

Numera sysslar de flesta på Svalbard med turism, internationell forskning och samhällsservice. Här finns bl a Norskt Polarinstitutt och Svalbards Universitet samt ett frövalv med fröprover från världens viktigaste grödor.

Eftersom det endast finns vägar i tätorterna och inte mellan dessa måste alla transporter mellan orterna ske med flyg, snöskoter (på vintern) eller båtar (då havet är isfritt).

Norsk Polarinstitutt och Svalbards universitetet

Mer fakta om Svalbard hittar du här.