Virgohamna och Smeerenburg

Vår resa fortsatte utefter västkusten upp till Virgohamna på Danskön i nordvästra hörnet av Svalbard. Här hade en exentrisk engelsman år 1888 låtit bygga en "sommar-stuga". År 1896 hade svensken S A Andrée fått låna denna för att härifrån med sin luftballong "Örnen" bli den förste i världen att nå Nordpolen. Dåliga förberedelser och otjänligt väder gjorde dock att försöket måste uppskjutas.

Virgohamna och Smeerenburg

Året därpå återkom Andrée för ett nytt försök. Den här gången kom han och hans två kamrater - Knut Fraenkel och Nils Strindberg - verkligen iväg, den 11 juli.

Men redan i starten gick det snett. Bl a tappade man de släplinor, som man skulle försöka styra ballongen med. Efter två dygn tvingades "Örnen" att nödlanda på isen p g a ned isning av ballongen. Därefter vidtog en tröstlös vandring söderut på drivisen för att försöka nå land och eventuell räddning. Efter tre månaders kamp på isen nådde de Vitön i i östra Svalbard. Där slog de läger. Men efter en kort tid dog de alla där av okänd anledning. Deras kroppar, anteckningar, bilder m m återfanns år 1933 av en slump och återfördes till Sverige. När det svenska minfartyget Älvsnabben besökte platsen på 1960-talet reste de det här minnesmonumentet på platsen där Andrées ballonghus stått.

Adam vid Andréemonumentet

Men Andrée var inte den enda som försökt ta sig till Nordpolen genom luften härifrån. Walter Wellman försökte att åren 1906, 1907 och 1909 flyga med något slags tidigt luftskepp, utan större framgång. Första året kom han aldrig upp i luften, de andra nödlandade han efter en mycket kort flygning. Han gav upp försöken sedan Peary hävdat att han år 1909 nådde Nordpolen.

Wellman använde under sina försök virket i Andrées ballonghus och andra byggnader tiull sin vätgasfabrik. Virket ligger idag kvar i en osorterad brädhög. Den och olika keramik- och plåtrester är vad som nu återstår från de bådas olika försök.

Så här såg det ut på den rutt de båda försökte följa. Den gick norrut över det näs där Smerenburg en gång låg. Kom man väl emellan de båda bergen i bakgrunden fanns inget land i vägen, bara drivis. Andrée kom igenom där men utan släplinor. Wellmans försök slutade här, den ena gången hitom näset, den andra bortom.

Rutten norrut från Virgohamna mot polen.. På näset där ute
låg en gång Smeerenburg

På vägen från Virgohamna till Smeerenburg passerade vi en grupp knubbsälar. De flesta låg utsträckta, mer eller mindre bekvämt, på klippor och stenar på båda sidor om vår båt. Några simmade också i vattnet intill båten. De flesta tittade nyfiket på oss, andra brydde sig inte om vår närvaro trots att vi bara var några meter ifrån dem. Fler bilder på sälarna hittar du här. En liten filmsnutt på dem hittar du här De här sälarna såg ut att ligga tämligen bekvämt

Det här såg mindre bekvämt ut	Sälarna på den ena sidan av båten	Några sälar simmade i vattnet bredvid båten

Vi lämnade så småningom sälarna och for vidare till det näs vi sett från Virgo-hamna. I vattnet utanför såg vi vår första valross, tyvärr utan att få någon riktig bild på den.

När valfångsten var som intensivast kring Svalbard på 16-1700-talen förlade holländrna sin huvudstation Smeerenburg på det näset.

Där uppfördes en mängd hus av drivtimmer samt sand och lera uppblandad men tran. Stället kom att likna en by eller mindre stad. I denna hamn låg tidvis 200–300 fartyg med mer än 12.000 mans besättning. Bostäderna hyste under sommaren hantverkare och handlande av många slag. Nu återstår av dessa bostäder endast rester av grundmurarna.

Återstående rester av Smeerenburg

Det började bli kallt och blåsigt på näset, så vi hade kanske lite svårt att levande-
göra för oss det som guiden Nikita berättade. När det sedan började småregna var det dags för oss att dra oss tillbaka till fartyget. Och därmed var det också slut på den polar- och kulturhistoriska delen av resan. Hädanefter hade vi bara natur-
upplevelser att vänta oss, helst utan spår av tidigare mänskliga aktiviteter.