Storöya och Isispynten

Under natten fortsatte vi mot sydost. När vi vaknade på morgonen hade fartyget ankrat upp utanför Storöya, en liten ö öster om Nordaustlandets östra udde. Lite längre åt öster låg Vitön, dit Andrées expedition nådde på hösten 1897. Även om den nått fastlandet fanns där ingen hjälp att få. Alla deltagarna dukade under efter en kort tid där. Deras kvarlevor återfanns 1930 efter 33 år i isen.

Storöya och Isispynten

Isbjörnar och valrossar på Storöya
På morgonen hade guiderna rekat och funnit såväl isbjörnar som valrossar på ön. Vi gjorde en zodiakkryssning utefter öns stränder. Det är det säkraste sättet att komma nära isbjörnar. Med motorn på lågvarv och med låg fart kan man ganska tyst komma bara några få meter ifrån dem. Skulle de då bli hotfulla kan man dra iväg därifrån så snabbt att de aldrig kan komma ifatt.

Nästan omedelbart upptäckte vi två isbjörnar, en hona med en fjolårsunge. De låg och sov på en klippa alldeles invid stranden. När vi närmade oss tittade ungen upp och blev nyfiken. Den väckte mamman som för att fråga vad vi var för något. Mamman tittade sömnigt på oss och sa tydligen att det inte var något att vara rädd för. Därefter somnade de båda om.
Isbjörnsungen blev nyfiken på oss

Vi lät dem sova i fred och drog tyst vidare.

Mot ett av de små isberg, som flöt omkring runt ön. Det här skimrade vackert både över och under vatten- ytan. Vi kretsade runt det och fotografe- rade från alla möjliga vinlkar och avstånd innan vi fortsatte.

Vi kretsade kring ett litet isberg

Lite längre bort på stranden låg en flock med valrossar. Det var honor med ungar. vi försökte hålla oss på tillräckligt stort avstånd så att de inte skulle bli skrämda av vår närvaro. Trots det var det några av dem som fick syn på oss och började röra sig mot vattnet så snabbt de kunde. Det var visserligen inte särskilt snabbt, de är ju ganska otympliga på land. Men - som alltid - var det så att om någon börjar röra sig mot vattnet följer alla andra efter. Det gick inte att stoppa även om vi snabbt avlägsnade oss..

Valrosshonor på land med sina ungar	När en av dem började röra sig mot havet...	...följde alla de andra efter

Valrossarna var nyfikna på oss

Men med tanke på att de flesta av dem simmade ut och undersökte oss i gummi-båtarna och visade upp sig för oss tror jag inte att de blev särskilt skrämda av vår närvaro, snarare nyfikna på oss. Fler bilder på valrossarna hittar du här.

På vägen tillbaka till fartyget passerade vi återigen isbjörnarna. Nu hade de vaknat. Men bara för att sträcka på sig. Sedan var det dags att åtegå till sömnen. fler bilder på dem hittar du här.

På återvägen var isbjörnarna vakna

Fåglar och isbjörn i dimman vid Isispynten
När vi väl tillbaka till lunchen på fartyget stävade det vidare, nu mot sydväst till Isispynten. Det är en "udde" av inlandsisen Austfonna. När man i början av 1990-talet började passera här med expeditionsfartyg var udden ganska lång. Nu har den dragit sig tillbaka någon eller några kilometer så att det frilagts en liten ö utanför inlandsisen. Vi gjorde nu en zodiakkryssning runt den lilla ön.

Dimman låg mycket tät under kryssningen. Nästan omedelbart efter det vi lämnade fartyget försvann det ur vår åsyn. Det enda vi skymtade i dimman var drivande is och fåglar. Det var mest ejdrar, men också den ganska ovanliga brednäbbade simsnäppan. Vi kunde också då och då ana en snötäckt kustlinje.

Ejderhane på Isispynten	Vittrut på Isispynten	Brednäbbad simsnäppa på Isispynten

Lite mer än halvvägs runt ön träffade vi på ännu en isbjörn. Den var ensam och gick och skrotade på den steniga stranden. Här och var hittade den något ätbart bland den uppspolade tången, kanske ejderägg. Den kastade då och då ett öga på oss men brydde sig inte mer. Fler bilder på isbjörnen hittar du här. Här finns också en filmsnutt.

Isbjörn på Isispynten

Efter mötet med isbjörnen tog vi oss ganska raskt tillbaka till fartyget. Det var dolt i dimman men besättningen på bryggan kunde följa oss på sin radar och dirigera oss via radio. Först när vi var alldeles intill fartyget fick vi syn på det och kunde gå ombord.

Man kan tro att det är tråkigt med en sådan här tur där vi inte ser så mycket. Men upplevelsen av tystnaden och stillheten var helt fantastisk. Vi behöver mer sådant i vårt bullriga och blippande samhälle. Och en isbjörn och en så ovanlig fågel som brednäbbad simsnäppa var ett helt godtagbart resultat även sett ur det perspektivet.

Vi ankrade upp under kvällen vid isispynten. När dimman senare lättade kunde vi de det landskap vi färdats igenom. På ena sidan låg den frilagda ön. På andra sidan låg en mäktig isvägg, kanske 30 meter hög. Det var kalvningsytan på inlandsisen Austfonna, som för bara några år sedan täckt även ön.

På ena sidan låg inlandsisen Austfonna