20 april, Vid Trekanten

Även idag var det soligt men relativt svalt, drygt fem grader.

När jag tittade ut från mitt matbord i förmiddags såg jag sammanlagt fem vuxna svanar i Trekanten. Så många har jag aldrig sett på en gång tidigare.

Tre av dem låg mellan Plattformen och Tre-
kantsparken. En fjärde attackerade gång på gång två av dem. Som vanligt flög den angripna iväg en bit med anfalla-
ren efter. När båda två var trötta landade de en bit ifrån varandra. Den attackarade simma tillbaka till de andra. Anfallaren följde efter när han vilat upp sig. Och så upprepades allt igen.

Den femte svanen låg hela tiden nära Trekantsstranden och Matningsviken.

När detta pågått i en halvtimme efter det jag först såg dem gav de tre svanarna upp och flög iväg in mot stan.

Jag tolkade situationen så att det kommit hit sammanlagt fyra svanar, två hanar och två honor. Aloe, som nu snyggat till sitt gamla bo och verkar ha etablerat sig ordentligt här attackerade - som han brukar - svanhanarna för att jaga bort dem. Han har numera respekt med sig i svanvärlden och lyckades få dem att ge upp. En av honorna följde med dem när de gav sig iväg. Honan vid stranden föredrog dock att stanna i Trekanten.

Aloe simmade hem till Svanboet ett tag för att vila upp sig. Sen simmade han försiktigt mot kvarvarande svanen, dock utan att bli alltför närgången. Han simmade runt en bit ifrån henne och visade upp sig innan han sakta simmade hemåt mot sitt bo. Efter ett tag följde hon efter och de försvann båda bakom de träd, som skymmer själva boet från mitt fönster.

Jag hade en del att göra hemma och kunde bara då och då titta ut och se att svanarna i allt större utsträckning höll sig nära varandra, särskilt när de simmade in till land för att bli matade.

När jag äntligen kunde ge mig ut för att se vilka svanar som nu var kvar i Tre-
kanten hann klockan bli halv fyra. Jag träffade då på dem i Matningsviken. De låg nära varandra och blev matade tillsammans med en stor svärm av flaxande och skränande skrattmåsar. Jag kände genast igen Aloe på storleken, den färggranna näbben, hans fina sätt att äta bröd ur handen samt naturligtvis ringmärkningen.

Jag förutsatte att den andra svanen var en hona eftersom den blev uppvaktad av Aloe och inte blev bortjagad. Även den var relativt stor men hade en blek näbb. Den gick också upp på land när man sträckte fram en brödbit men den stannade en bit från handen och väste. Den kände sig tydligen osäker i situationen och mötte den med aggressivitet. Den kände sig tryggare i vattnet med Aloe intill sig.

På vägen till och från svanarna såg jag de vanliga fåglarna i sjön; gräsänder, viggar, sothöns och skrattmåsar.